Kapitel 5
När det började skymma återfick Ugglan medvetandet på nytt. Han fann sig helt plötsligt stirrandes rakt upp i nån form av tak. Taket var av sten och satt så högt upp att fyra personer lätt skulle kunna stå på varandra där under. Genast bredvid honom sträckte sig en kraftig pelare upp mot taket och i ögonvrån kunde han ana en likadan en liten bit bort. Ett svagt knastrande hördes någonstans vid hans vänstra sida och han vred försiktigt sitt huvud åt det hållet. En eld spred sitt klara sken över den lilla avsatts som han låg på. Taket var trots allt inte ett tak för den delen. I verkligheten var det, upptäckte han, samma bro som han nyss kastat sig ned ifrån, sedd underifrån. På andra sidan elden, intill en likadan pelare som han själv låg vid, var ett litet tält uppslaget. Det var ett gråfärgat tält gjort för två-tre personer.
?Så, du vaknar till sist?? sade en glad röst på hans andra sida.
När han vände sig om fick han syn på en liten man med ett stort leende.
?Vad hände?? undrade Ugglan och satte sig upp.
?Du trillade visst i floden, tror jag? sade mannen och fortsatte le ?eller kanske du hoppade? Hur som helst så fiskade jag upp dig. Soldaterna som hoppade efter kunde jag inte göra något åt. Har du gjort något olagligt när de var så ivriga att få tag på dig??
?Det är en lång historia det där? började Ugglan ?det började en regnig natt då prinsessan Eowyn sände mig ett budskap med hjälp av telepati. Hon satt fängslad i det kungliga palatset och behövde hjälp. Självklart rusade jag iväg till hennes undsättning ögonblickligen??
Ett antal hjältedåd och överdrifter senare och Ugglan närmade sig slutet av sin berättelse, satt mannen fortfarande som fastfrusen och lyssnade ivrigt. Himlen ovanför dem, på båda sidorna om bron alltså, var mörk och fylld av stjärnor. Elden sprakade fortfarande och kastade nu stora mörka skuggor mot brofästet och väggen runtomkring.
?Då plötsligt kom tjugo stycken soldater runt hörnet och jag blev tvungen att fly. Till min stora förskräckelse låg ytterligare trettio stycken med pilbågarna redo på andra sidan bron och väntade på mig. Det fanns inte så mycket att göra förutom att slänga sig ned i vattnet och hoppas på det bästa? Och här sitter jag nu. Javisst, ja. Vad dumt av mig! Jag har ju helt glömt bort att fråga vem du är!?
?Jag vet själv inte riktigt vem jag är om jag ska vara ärlig? sade mannen ?jag har suttit här under bron ett bra tag. Det känns liksom som om jag bara borde göra det. Men egentligen minns jag inte riktigt hur jag kom hit?jag har bara ett vagt minne av någon olycka någonstans."
Ugglan tänkte säga att han också hade ett minne av en olycka, men hejdade sig. Det hade bara varit någon dum gammal dröm ?du kanske också trillade ned så här??
?Det är möjligt? sade den andre och skrattade ?det kanske är ganska vanligt att trilla ned här? Hur som helst så är det bäst att vila nu. Du måste iväg tidigt och få tag på den gamle mannen i morgon.?
Ugglan bara nickade. Sedan lade han sig ned på nytt och slöt ögonen. Kanske skulle han trots allt ta och rädda världen i morgon? Soldaterna var ju efter honom i alla fall och dem skulle han nog inte bli av med i första taget?
Det första Ugglan såg nästa morgon var resterna efter den lilla brasan som skänkt dem ljus hela natten. Nu när den inte brann länge kändes det liksom onaturligt. Sedan upptäckte han att mannen från föregående dag höll på att packa ihop sitt tält.
?Vad gör du?? undrade Ugglan ?jag trodde du planerade att stanna här??
?Inte nu längre? sade mannen ?jag har beslutat mig för att följa med dig och hjälpa till i kampen mot den onda Flamnaghim. Dessutom tog veden slut i går kväll??
Visst, lite hjälp kunde ju inte skada och nu skulle han dessutom slippas färdas ensam.
?Ok? sade Ugglan ?det låter bra.?
Tämligen ovigt slängde mannen upp ryggsäcken på ryggen och såg förväntansfullt på Ugglan.
Det var ungefär då det gick upp för Ugglan att det skulle kunna bli svårt att ta sig bort från den lilla avsatsen där de befann sig.
Vattnet strömmade våldsamt förbi och det var omöjligt att bestämma hur djupt det var. På vissa ställen tycktes vassa klippor sticka upp för att färga vattnet vitt med skum. Dessutom så hade han aldrig varit så där jätte bra på att simma och mannen bredvid honom skulle nog inte klara av att simma med all den där packningen.
Väggen borta vid pelarna var så gott som lodrät och att klättra uppför den var näst intill omöjligt. Avsatsen de stod på var endast gjord för att placera pelarna på och det var inte meningen att någon skulle hoppa ned där.
Ugglan funderade ett litet tag på problemet men insåg snart hur de skulle göra. Mellanrummet mellan pelarna och väggen var precis lagom för att man skulle kunna klämma sig fast och klättra uppåt.
Till en början hade klättringen varit ganska lätt, men när Ugglan kommit fyra meter upp i luften började mjölksyran sätta in. Tre meter högre upp skulle han med hjälp av en hålighet i väggen kunna gå åt sidan och sedan svinga sig upp över kanten. Om han kom dit, det vill säga. Det var en jobbig klättring och bortsett från att mjölksyran värkte så började hans krafter också att ta slut.
Hela tiden fortsatte han långsamt uppåt och ibland gav han ifrån sig ett högt stönande. Han bet ihop så att käkmusklerna värkte och hela ansiktet var rött.
Nu när det bara var lite mindre än två meter kvar insåg han att det faktiskt skulle gå. Även om han skulle vara helt utmattad när han kom upp, så skulle det faktiskt gå.
Det var då ljuden började komma. Till en början så svaga att de knappt hördes, men när det var lite mindre än en och en halv meter kvar började Ugglan fundera.
Det var ett dovt, men svagt, mullrande som fick Ugglan att tänka på ett brunnslock av sten som lades på plats. Det var den där sortens ljud som bara kom av att två tunga föremål av sten släpades över varandra.
Några små stenar träffade plötsligt Ugglan i huvudet tillsammans med lite damm och grus. Han behövde inte ens se upp för att förstå vad som höll på att hända.
Efter att ha svurit en kort ed som han själv inte riktigt förstod sig på men som handlade om att strypa alla dumma arkitekter som inte begrep sig på brobygge, tittade han ned mot marken.
Där nere, runt sex meter längre ned, stod hans följeslagare och såg oroligt på. Hans leende hade nu dött och han såg mycket bister ut.
En meter ovanför sig kunde Ugglan se den enda platsen han kunde stiga av, utom räckhåll. Han kunde ju inte gärna hoppa ned till marken just nu för den delen. Det skulle vara rena självmordet. Och om han fortsatte klättra skulle hela pelaren rasa och det var ju inte mycket bättre det heller. Det enda han kunde göra var att stanna kvar där han var.
--- faktiskt så är även jag lite osäker på hur det här ska gå... Annars skulle det ha blivit lite längre. Eftersom det dessutom var så seriöst får jag ta och dricka pepsi medan jag skriver nästa kapitel. ---