Slutet är egentligen inte så oväntat - i varje fall har jag spillt ut en del förvarningar i texten redan från början. Men idén var att man nog ändå är fast i ett visst tänkande angående vissa arketyper som uppträder i sagor, och därmed låter man sig luras. Äsch, svårt formulerat. Alltså, min tanke var att det inte bara var personerna i berättelsen som skulle få anledning att tänka över sina preferenser, utan även läsaren.
Jag gillar Luthi, även om han kunnat få vara en bättre poet. Men då hade ju JAG varit tvungen att vara bra själv och det är jag inte. Så han fick bli en kass poet. Nöden har ingen lag. ;-)
Vad vore förresten en fantasyhistoria utan en galen trubadur?