Jaa du, nog har man semester och nog HAR det varit lite för varmt på sistone för att man ska orka prata magi&sånt, men nu är det ju lite svalare ändå, och därför tog jag mig tog att kritisera din text litegrann. Kommentarer infällda i texten:
Plötsligt kände hon doften av blommor. Hon öppnade ögonen och märkte att hon låg ner. Det första hon såg var trädens lövkronor som svajade i vinden. Innan hon satte sig upp kände hon försiktigt efter vad det var för kläder hon hade på sig.
---> Varför gjorde hon det? Brukar man göra det? Eller var
detta bara ett svepskäl för att man skulle kunna beskriva klänningen?
Det var en klänning med det mest underbara tyg hon hade sett. Tyget var helt vitt men på något sätt hade tyget blivit vävt tillsammans med pressade blomblad. Man kunde skymta svagt lila kronblad, tunna gröna stjälkar och något som såg ut som frökapslar i tyget. Tyget kändes underbart lent mot huden och när hon satte sig upp hörde man ett lätt frasande ljud. Hon såg sig omkring och upptäckte att hon befann sig i en skog.
---> lövkronor har redan blivit omnämnda. Alltså: en skog ...
Runt omkring henne stod det flera höga träd som släppte igenom värmande solstrålar. Marken var täckt med grönt ljuvligt gräs och små vita och ljust rosa blommor. Man kunde höra fåglar sjunga och någonstans långt borta var det någon som sjöng. Det var svårt att urskilja orden i låten men sången var det vackraste hon någonsin hade hört. Hon kunde inte höra om det spelades någon musik till sången men det kändes som att alla fåglar och träd och till och med vinden nynnade med till sången. Allting utstrålade en känsla av vishet och lugn.
---> Du använder lite väl många abstrakta adjektiv/adverb, tycker jag.
Udnerbart, ljuvligt, lugn, vackert. Beskrivningarna i sig är detaljrika
och du behöver inte påpeka hur man ska uppleva det - det gör man ju ändå.
Hela landskapet kändes evigt på något sett. Hon kände sig plötsligt glad och tillfreds med allt. När hon reste sig upp ökade sången i styrka och hon fick lust att dansa och sjunga. Gräset under hennes bara fötter kändes ljuvligt och när hon dansade bort till närmsta träd såg hon en vit liten fjäril landa på en rosa blomma. Hon gick sakta fram till blomman och böjde sig försiktigt ner för att plocka upp blomman. Fjärilen satt kvar på blomman men när hon blåste på honom lyfte han och cirklade runt i luften. Han fortsatte uppåt tills hon inte kunde se honom mer. Hon kastade upp blomman i luften och sprang skrattande iväg till nästa träd. Hon kramade om trädet och hela hennes ansikte lyste av lycka. Allting var så underbart. Det kändes som att hon hade varit där i en evighet.
---> Nu räcker det snart. Detta är alltså ett toppenställe. Jag
förväntar mig att allt ska visa sig vara en hemsk illusion, men nu
har jag fattat att allt är fint här, nu måste det hända något.
När hon gick där och njöt av naturen kom hon fram till en liten glänta. Inga solstrålar nådde ner till marken men det var inte mörkt. Gläntan var fylld med en tunn dimma som lyste upp marken. Dimman räckte henne ända upp till knäna och ljuset speglades i hennes ansikte och klänningen nästan lyste.
---> Jag har lite problem med berättarperspektivet. Man ser allt genom
hennes ögon, men samtidigt ser man också hennes ansikte. Det blir
lite svajigt.
Nu kunde man tydligt se alla blommor som var vävda i hennes klänning. Hon höll upp ärmen och tittade fascinerat på en lila blomma som slingrade sig runt underarmen. Ovanför blomman såg hon något som vid första anblicken så ut som en mörk fläck på tröjärmen.
---> Tröja? Var det inte en klänning? Spännande annars. Nu ska vi
se vad det här blir .
Hon rörde vid den och drog upp ärmen på klänningen. Fläcken satt inte på klänningen utan på hennes arm och det var ingen fläck. Det såg ut som en stjärna men den var avlång och hade 6 uddar. Det var uddarna som gjorde den speciell, de liknade spetsiga bergstoppar. Stjärnan var svart och i mitten av den fanns det en rund hudfärgad prick som var ungefär lika stor som hennes lillfingernagel. Stjärnan var inte utsmyckad på något annat vis. Hon vände på armen och tittade efter om det fanns en likadan på undersidan av armen.
---> Varför skulle hon göra det? Nu blir jag nyfiken.
När hon inte kunde hitta något där drog hon upp vänsterärmen men hon kunde inte se någonting där heller. Hon tittade på stjärnan igen och den här gången tycktes pricken i mitten lysa. Hon drog ett finger över pricken men ingenting hände. Stjärnan kändes inte överhuvudtaget det var som ett vanligt födelsemärke om man bortser från formen på den.
Plötsligt hördes musiken igen och hon ryckte till. Hon hade inte ens märkt att den hade tystnat. Dimman låg kvar över gläntan och hon såg sig omkring för att se om någon hade sett henne. Hon stod stilla en lång stund och bara koncentrerade sig på att lyssna. Musiken lät fortfarande lika underbar men nu fanns de en annan känsla i den. Det kändes som om det var brottom och hon fick en känsla av att hon måste skynda sig.
---> Tautologi: "bråttom" och "måste skynda sig" är exakt samma sak.
Vart visste hon inte så hon började gå längre in mot mitten av gläntan.
Gläntan kantades av höga träd som man knappt kunde se lövkronorna på. Stammarna var täckta av slingrande växter som sträckte sig längre och längre upp. Här och där kunde man skymta en gul liten blomma med spetsiga blomblad. Träden var samlade i en halvcirkel och det såg ut som pelare i ett palats. Marken var täckt med samma gröna gräs som utanför gläntan men här fanns det inga blommor på marken. Här fanns det inte heller några djur, inte ens en fluga syntes till. Dimman tjocknade ju längre in i gläntan hon kom och det var som att gå i vatten fast det var dimma. Nu kunde hon inte längre se det gröna gräset så hon gick försiktigt fram. Hon stannade och böjde sig ner för att känna på dimman. Den var inte fuktig som vanlig dimma brukar vara utan den kändes mer som len silke mot fingertopparna. Hon kupade handen och lyfte upp den ur dimman. Dimman samlades i hennes hand som vatten gör och rann sedan sakta ner igen genom fingrarna. Hon tog upp en handfull dimma igen och lät den rinna ner till marken. Ett lite fundersamt och lekfullt leende syntes i hennes ansikte som lystet upp av dimman. Hon satte sig ner på knä i dimman som täckte henne till bröstet. Med handen ritade hon mönster som sakta försvann.
---> Intressant, men ordet "dimma" förekom lite väl mycket i det här
stycket. Vart ska allt det här leda? Jag blir allt lite nyfiken så på
det viset har du lyckats. Som sagt, det är en illusion, va? Snart
vaknar hon. Eller ...