Hej Alla presumtiva Lightförfattare!
Jag flyttar nu upp S&K Storyn och sammanställer
den eftersom handlingen är kort (det är ju meningen).
Kom ihåg att ni FÅR påverka handlingen hur ni vill.
Skriv kort och ha en "öppning" på slutet som kan
kittla nästa inläggares fantasi.
Ha inga pretantioner (höga krav), ha bara kul!
Ragnar & Rubinsvärdet - The Story so far...
----------
Ragnar spanade längs stigen som letade sig fram genom
den täta mörka skogen. Hans hand sökte sig till hjaltet
på långsvärdet som var fäst i sadeln.
Någonstans i skogen skulle den finnas, den som alla hade
sökt för att fånga, den svarta enhörningen.
Många hade sökt hela sitt liv efter den, utan att ens se
en glimt av den.
Men Ragnar hade hört rykten om att den skulle vara i närheten.
Man hade visst hört den grymta sina ensliga parningsläten
under fullmånens sken.
Ragnar lät handen glida över skäggstuben på sin haka.
Han undrade om legenden om Lindormen var sann.
Enligt sägen skulle skogen bebos av en jättelik orm
med andedräkt som kunde frysa en ända in i märgen.
Han satt upp i sadeln och sträckte sig efter en
iskall pepsi. Med en belåten min korkade han med
vana händer upp burken med det välbekanta lilla pysandet
som följd. Han höjde burken för att dricka då plötsligt
en port till en annan dimension öppnades.
Ut kom tre svarta får. Fåren hade en hemsk nyhet att
berätta.
"Lindormen är vaken" bräkte det första fåret som
var klätt i plåtrustning. "Midnattshäxan har setts
på stormklinten" bräkte det andra fåret som var
klätt i en rock fullt av broderade månar och stjärnor.
"Vi är äventyrsfåren och vi slår följe med dig" bräkte
det tredje fåret som var klätt i läderrustning.
Knappt hade de ter äventyrsfåren avslutat sina meningar
förrän de utan synbar anledning trillade omkull. Och de
reste sig inte upp igen. Sekunden senare hörde Ragnar
något som verkade komma från en bit in i skogen.
Det lät precis som ttt följe med fnittrande jungfrur,
och mycket riktigt kom det ut skogen en radda fruntimmer
på små feta ponnyer.
"Aha! tänkte Ragnar. Jungfrur! Nu kan jag ju fånga
enhörningen!"
Nu ångrade han att han hoppat över morgonrakningen.
Med fingrarna försökte han släta till sitt hår medans
han red dem till mötes, funderande på en avspänd
hälsningsreplik.
Han kom på en och red fram till damerna. Han sade
"Mig Ragnar, Ni sköna jungfruar". Trögtänkt som han
var så kom han aldrig på hur korkat det lät.
Tursamt nog för Ragnar var inte heller de tre
jungfruarna särskilt klippska. De tittade på
varandra och fnissade sedan förtjust åt komplimangen.
Den första jungfrun harklade sig och sa,
"Får jag med smaka?" till Ragnar som fortfarande
höll sin Pepsi i handen.
Ragnar tittade på damerna och sedan på sin pepsi
och gav med sig. Han slängde burken vårdslöst till
den första jungfrun som tog en klunk och skickade
vidare till den andra jungfrun. Hon var dock
glutenallergiker, och i senaste se & hör hade hon
läst att pepsi kunde innehålla gluten. Så hon tog
istället fram ett krus mjöd ur stövelskaftet.
Hon höjde kruset mot Ragnar,drack en djup klunk
och rapade sedan ljudligt. Sedan hon torkat skummet
från överläppen räckte hon kruset till Ragnar som
hade blivit alldelles kallsvettig över att förlora
så mycket Pepsi och tappade det på marken.
Pepsin rann över marken och de tre svarta fåren som inte
kunde resa sig lapade girigt i sig de som i Nib kallas
"livets vatten". Med tre snabba skutt var fåren på benen
(alla 12) igen. "Obarion - Riddare" presenterade sig fåret
i rustning. "Shalamar - Trollkarl" forstatte fåret i rocken
med stjärnor och månar. "Minando - Tjuv" sade det tredje
fåret som var klädd i läderrustning.
De tre jungfrurana fnittrade förtjust och började klappa
händerna, helt i otakt. "ok" utbrast Ragnar och fortsatte
med att säga "Nu pratar vi affärer ska vi?"
Just då välte ett av de träd som stod bakom de tre damerna.
Efter ytterliggare en kik såg den mer ut som en lite lindorm
och efter ännu en såg det ut lindorm. Ragnar tvekade inte.
Han hoppade av hästen och sprang mot ormen samtidigt som
han drog svärdet ut skidan. Rubinen på fästet glänste i
solen och såg nästan levande ut. Men innan han hunnit fram
hade en av jungfruarna (?) redan hunnit placera en bestämd
knytnäve mitt på lindormens skalle så att den seglade ihop
i en hög.
Just då fick han syn på något som blänkte. Var det det
värdefulla svärdet han kastade sig mot det och drog fram
det nya svärdet. Han hade hittat det! Svärdet som ingen
annan hittat. Svärdet som folk dött för! Världens
värdefullaste svärd. Sedan tittade han närmare på det:
Det var inte världens värdefullaste svärd utan Rupelsvärdet
- Världens sämsta svärd...
Lindormen tittade med plågad blick upp på amazonjungfrun
och sa med hes röst "Var du tvungen att slå så hårt?
Ingen vill vara vän med mig!" och började gråta stora
krokodiltårar. Jungfrun, vi kan kalla hene XLena,
Såg lite skamsen ut och lindade flätan runt fingrarna.
-----------
En av de andra jungfruarna, vi kan kalla henne
Gabrisnäll sa, "Men snälla söta lilla Lindorm, vi
vill gärna vara vänner med dig!".
Lindormen såg tveksam ut i det han lät sin blick
vandra över de andra. Äventyrsgeten Obarion sa,
"Vid hornen! Det är ett tecken! Jag skall rida
på dig och skipa rättvisa!". Ragnar gnuggade ånyo sin
skäggstubb och...
//Nibelung