Det finns böcker jag har tyckt väldigt mycket om och samtidigt har läst väldigt långsamt. Exempelvis Peter Nilssons essäsamlingar Rymdljus, Solvindar och Stjärnvägar. Där måste man lägga ner boken efter en halv sida och ta sig en liten funderare, bara för att det är böcker som måste funderas över väldigt mycket.
Motsatsen är Harry-Potter-böckerna, som man forsar igenom med expressfart. De är också bra, just för att man inte tröttnar utan ivrigt vänder blad hela tiden. Jag klämde mig igenom första Harry Potter på mindre än en halv dag och det är en prestation med tanke på alla barn som surrar omkring mig.
Sviten om Utvandrarna började med att jag förstrött satte igång med första kapitlet som inte direkt är någon häftig action. Dödstråkigt, om man ska vara noga. Ändå fortsatte man ... och fortsatte ... slut på första boken, snabbt in i nästa ... och så hade jag plötsligt läst hela serien på fyra böcker. Jag gick i mellanstadiet då. Det är böcker som jag läste ganska fort men ändå minns många detaljer från, just för att jag blev så djupt engagerad. När en bok är riktigt bra, ser man inte orden, man märker inte ens att man läser - efteråt komemr man knappt ihåg om man läste det, såg det eller hörde det. Det är som att drömma; man upplever allting som verklighet och först efteråt inser man att man har drömt.
Jag blev en smula frustrerad av slutet i "Borta med vinden" för det är ett sådant slut som ... tja, man vill ju veta mer. Och sedan har det skrivits en uppföljare och den var inte ett dugg kul, och förresten är första boken inte så rolig heller om man tänker efter. Den andas unken rasism och det stör. Men visst, det var svårt att sluta läsa. En del passager var hemskt spännande.