Jag står nu väldigt konfunderad. I mina ständigt återkommande, om än trevliga, lässtunder så verkar tron och hoppet vara en ständigt återkommande faktor. Majoriteten utav läsarna har för vana att låta det hela passera för vad som står, kärleksdravel, vänskap, osv. Men vad är dessa två grunder uppbyggda utav? Min teori är att de är tro och hopp. Man hoppas på en evig kärlek, man tror på sina vänner och det starka band man har till dem. Som sagt verkar detta gå märkt som icke viktigt. Men vi möter det vartän vi vänder vår blick. Till min stora sorg så har det börja blekna bort mer och mer från alla nyare romaner, och kvar ser jag bara något fult och klumpigt. De flesta här verkar vara bekanta med WoT. Efter de första fem böckerna eller så stod det klart att det inte hörde hemma på min bokhylla. Vänskapen jag läste skulle väl kunna gå an men den verkar så mekanisk, så tvungen. Och för att inte tala om all förälskelse. Fruktansvärt är allt som kan komma över mina läppar! Jag är mycket väl medveten om att detta klasificieras som "gnäll" (har aldrig gillat denna term)
Men vad jag vill få fram och betona är att de nya giganterna i författarnas fantasysäte verkar ha glömt vett och etikett! Hur kan man förvrida något så underbart till en vedervärdelig klump som kallas bok? Enstaka ljus av hopp såsom Robin Hobb och Juillet E. McKenna återstår men likt allt annat blåses du ut av jättarnas framfart.
/En besviken läsare