Ett försök till att förklara varför slutet på WoT är så dimmigt trots att det gått nio böcker)
(Det här har inte utvecklats till vad jag tänkte från början så därför kanske det är lite luddigt.)
I t. ex. Eddings eller Tolkiens böcker så är den onde en person. Inget riktigt "övermäktigt" (Nödvändigheten räknas knappast). I WoT däremot är det någon form av ande utan form. Utan något enkelt sett att komma åt. Det är alltid så i fantasy (nästan) att huvudpersonen inte känner till sin riktiga identitet utan startar från noll. Det är lite underligt att de alltid lyckas växa sig så starka. I vilket fall så får man en känsla av att t. ex. Garion har en chans att vinna.
Rand däremot står inför något övermäktigt där Torak känns ofarlig inför en Gholam eller en förlorad. Och bakom dessa står något fasanfullt och oförståligt. Även om man (nästan alla) vill att det goda ska vinna så har man en känsla av att de inte har en chans. För att Jordan ska kunna få serien att vara värd att fortsätta läsa måste han därför ge oss en väldigt dimmig del av slutet.
"Hans blod ska rinna på Shayol'guhls backar och skölja bort ondskan (typ)"
Det kan betyda i det närmaste vad som helst. I fantasy brukar man tala om "av hans/hennes blod". Det kan alltså betyda att han ska krossa Aiel-folket på Shayol-guhl. Men det kan också betyda att han måste dö där. Eller att Galad ska dö där. Förstår ni vad jag menar?