Här kommer en sammanställning:
=================================================================
=================================================================
Ragnar & Rubinsvärdet - The Story so far...
Av Phorumet
http://www.nok.se/diskussion/index.asp?forumid=8
=================================================================
=================================================================
======
Prolog
======
Ragnar spanade längs stigen som letade sig fram genom
den täta mörka skogen. Hans hand sökte sig till hjaltet
på långsvärdet som var fäst i sadeln.
Någonstans i skogen skulle den finnas, den som alla hade
sökt för att fånga, den svarta enhörningen.
Många hade sökt hela sitt liv efter den, utan att ens se
en glimt av den.
Men Ragnar hade hört rykten om att den skulle vara i närheten.
Man hade visst hört den grymta sina ensliga parningsläten
under fullmånens sken.
Ragnar lät handen glida över skäggstuben på sin haka.
Han undrade om legenden om Lindormen var sann.
Enligt sägen skulle skogen bebos av en jättelik orm
med andedräkt som kunde frysa en ända in i märgen.
Han satt upp i sadeln och sträckte sig efter en
iskall pepsi. Med en belåten min korkade han med
vana händer upp burken med det välbekanta lilla pysandet
som följd. Han höjde burken för att dricka då plötsligt
en port till en annan dimension öppnades.
Ut kom tre svarta får. Fåren hade en hemsk nyhet att
berätta.
"Lindormen är vaken" bräkte det första fåret som var klätt i plåtrustning.
"Midnattshäxan har setts på stormklinten" bräkte det andra fåret som var
klätt i en rock fullt av broderade månar och stjärnor.
"Vi är äventyrsfåren och vi slår följe med dig" bräkte det tredje fåret
som var klätt i läderrustning.
=========
Kapitel 1
=========
Knappt hade de tre äventyrsfåren avslutat sina meningar
förrän de utan synbar anledning trillade omkull. Och de
reste sig inte upp igen. Sekunden senare hörde Ragnar
något som verkade komma från en bit in i skogen.
Det lät precis som ttt följe med fnittrande jungfrur,
och mycket riktigt kom det ut skogen en radda fruntimmer
på små feta ponnyer.
"Aha!" tänkte Ragnar. "Jungfrur! Nu kan jag ju fånga enhörningen!"
Nu ångrade han att han hoppat över morgonrakningen.
Med fingrarna försökte han släta till sitt hår medans
han red dem till mötes, funderande på en avspänd
hälsningsreplik.
Han kom på en och red fram till damerna. Han sade
"Mig Ragnar, Ni sköna jungfruar". Trögtänkt som han
var så kom han aldrig på hur korkat det lät.
Tursamt nog för Ragnar var inte heller de tre
jungfruarna särskilt klippska. De tittade på
varandra och fnissade sedan förtjust åt komplimangen.
Den första jungfrun harklade sig och sa,
"Får jag med smaka?" till Ragnar som fortfarande höll sin Pepsi i handen.
Ragnar tittade på damerna och sedan på sin pepsi
och gav med sig. Han slängde burken vårdslöst till
den första jungfrun som tog en klunk och skickade
vidare till den andra jungfrun. Hon var dock
glutenallergiker, och i senaste se & hör hade hon
läst att pepsi kunde innehålla gluten. Så hon tog
istället fram ett krus mjöd ur stövelskaftet.
Hon höjde kruset mot Ragnar,drack en djup klunk
och rapade sedan ljudligt. Sedan hon torkat skummet
från överläppen räckte hon kruset till Ragnar som
hade blivit alldelles kallsvettig över att förlora
så mycket Pepsi och tappade det på marken.
Pepsin rann över marken och de tre svarta fåren som inte
kunde resa sig lapade girigt i sig de som i Nib kallas
"livets vatten". Med tre snabba skutt var fåren på benen
(alla 12) igen.
"Obarion - Riddare" presenterade sig fåret i rustning.
"Shalamar - Trollkarl" forstatte fåret i rocken med stjärnor och månar.
"Minando - Tjuv" sade det tredje fåret som var klädd i läderrustning.
De tre jungfrurana fnittrade förtjust och började klappa
händerna, helt i otakt.
"ok" utbrast Ragnar och fortsatte med att säga:
"Nu pratar vi affärer ska vi?"
Just då välte ett av de träd som stod bakom de tre damerna.
Efter ytterliggare en kik såg den mer ut som en lite lindorm
och efter ännu en såg det ut lindorm. Ragnar tvekade inte.
Han hoppade av hästen och sprang mot ormen samtidigt som
han drog svärdet ut skidan. Rubinen på fästet glänste i
solen och såg nästan levande ut. Men innan han hunnit fram
hade en av jungfruarna redan hunnit placera en bestämd
knytnäve mitt på lindormens skalle så att den seglade ihop
i en hög.
=========
Kapitel 2
=========
Just då fick han syn på något som blänkte. Var det det
värdefulla svärdet han kastade sig mot det och drog fram
det nya svärdet. Han hade hittat det! Svärdet som ingen
annan hittat. Svärdet som folk dött för! Världens
värdefullaste svärd. Sedan tittade han närmare på det:
Det var inte världens värdefullaste svärd utan Rupelsvärdet
- Världens sämsta svärd...
Lindormen tittade med plågad blick upp på amazonjungfrun
och sa med hes röst:
"Var du tvungen att slå så hårt? Ingen vill vara vän med mig!"
och började gråta stora krokodiltårar. Jungfrun, vi kan kalla
henne XLena, såg lite skamsen ut och lindade flätan runt fingrarna.
En av de andra jungfruarna, vi kan kalla henne
Gabrisnäll sa:
"Men snälla söta lilla Lindorm, vi vill gärna vara vänner med dig!"
Lindormen såg tveksam ut i det han lät sin blick
vandra över de andra. Äventyrsgeten Obarion sa,
"Vid hornen! Det är ett tecken! Jag skall rida på dig och skipa rättvisa!"
Ragnar gnuggade ånyo sin skäggstubb och tog fram sina jongler
bollar och försökte frenetiskt komma på hemligheten bakom bollarna.
När han nästan kommit på hemligheten så hoppade fåret som hette
Minando upp i luften och Tog en av bollarna i munnen och
med en knyck på huvudet slängde han den långt in i skogen.
Ragnar blev lite sur och skulle just börja skälla när en
gigantisk explosion slänge dem alla till marken och en av
jungfrurna tappade besinningen totalt och började slita
ulltottar från fåret samtidigt som hon skrek:
"Vad gjorde du sådär för din korkade lammkotlett!?"
Fåret tittade sorgset på henne och svarade:
"Allt jag ville ha var lite uppmärksamhet. ÄR det för mkt begärt!?" snyftade fåret fram.
Ragnar trögtänkt som han var kom på just nu att explosionen berodde
på bollarna och tog en tugga av äpplet som han hade i sin högra hand.
Sedan insåg han att det inte var ett äpple! Han hade ju nyligen hållit
en jonglerboll i varje hand! Snabbt som ögat kräkte han upp innehållet
på marken. Och mycket riktigt, bland revbensrester, rödblåa tygbitar
och getost, där låg hans sönderbitna löständer och plaskade. När
jungfruarna tittade på honom i plötslig avsky tittade han generat
bort och sade:
"Ok ok! Jag är Kannibal men det betyder inte att jag är en dålig människa!
Fåren började helt plötsligt att smaka illa, och vad fanns det då jag
kunde äta förutom människor?"
Fåren pustade ut och intog en ställning bakom Ragnar.
Sedan talade Ragnar igen, vänd mot jungfrurna:
"Jag börjar faktiskt känna mig litepilsk... Någon som har lust att hänga med ut i buskarna ett slag?"
När Ragnar insett vad han just sagt rodnade han och började tugga på handen.
Då vände sig jungfruarna om och flydde.
Vad kallas den här leken? undrade lindormen.
Hela sovsäcken stormar när man lyckas. sa Magiker fåret.
Spelar ingen roll. sa Ragnar och fortsatte med att säga
"nae, vad säger ni ska vi som är kvar gå ut i buskarna istället?"
Plötsligt hoppade det ut en blå liten dvärg ur munnen på lindormen.
I sin hand hade han den ökända, fruktansvärda matteläxan. Det
närvarande blev genast stumma av förskräckelse.
"Vad är 3985:y5*297 894?" dundrade dvärgen
med en röst som föga passade ihop med hans kroppskonstitution.
=========
Kapitel 3
=========
Ragnar rev och rafsade frenetiskt i skäggstubben.
"Jag tror att vi ska allihopa ta och äta dvärg lr vad säger ni andra?" sade Ragnar och
slickade sig om tårna. Fåren såg lite tveksamma ut men innan de hunnit säga något hade
Lindormen redan hunnit svälja honom.
"Näää!" sade Ragnar och såg väldigt ledsen ut samtidigt som han petade naglarna
med rupelsvärdet som genast gick av på mitten. Han tog upp de båda bitarna och
sträckte fram dem mot fåren och sade:
"Ett dåligt omen! Jag känner att min sista stund är kommen! Ge dessa bitar till Lindormen!" sa Ragnar.
Fåren kände sig lite förvirrade och tyckte att Ragnar lika bra kunde ge bitarna
till linden själv men så halkade ett av fåren och gled rätt in i lindormen
tillsammans med resterna av rupelsvärdet. Lindormen gav upp ett tjut då fåret
tillsammans med skärvorna träffade honom. Med ett våldsamt ansiktsuttryck ställde
fåret upp och började dansa lambada.
Ragnar skrattade så att han fick problem att andas och började att hosta upp rosa tygbitar.
"Mina underkläder!" vrålade något av fåren och började brinna, helt utan orsak. Den slutade
dock efter någon minut då all ull hadebränts bort och började nu växa upp ur marken.
Snart höll hela sällskapet på att drunkna i ull som dessutom var grönfärgad.
Fåren klättrade kvickt upp på lindormen, men Ragnar som aningen tveksammt stod och bet
på naglarna med byxorna fast i ullen undrade om det var värt leva vidare om fåren
såg hans blommiga kalsonger Han bestämde sig för att han kunde leva med det även
fast han måste kanske byta namn och identitet till Runar den Blommige. Eller skulle
han ta livet av sig?
Ullen nådde honom nästan till näsan då han upptäckte att lindormen
försvann söderut där en lindorm i bikini stod och log mot honom. Sedan insåg han att
vägen låg över honom. Lyckligtvis så ömsar även Lindormar skinn. Så när Lindormen nästan
var över Ragnar så greppade han tag i en efterhängande ösad bit och lyckades på det viset
rädda sig själv från döden. Just som han släppte taget om skinnbiten såg han, på andra sidan
ullhavet, en skymt av något svart.
"Vänta!" skrek han. "Jag tror jag måste nysa!"
Ragnar som var allt för korkad hade förstås glömt bort sin häst men det kunde inte kraken
tänka på nu. Ragnar undrade förstrött om skinnbiten smakade något vidare. Han tog sig en
regel tugga och skinnbiten och sade:
"Jo tack, med lite vatten ska det nog gå ned! Någon som har vatten?"
Vatten var tydligen slut, men tänk om man kunde dricka lindorms blod? Försöka duger...
=========
Kapitel 4
=========
Lindormen blev genast skraj och började ta sats att ringla därifrån när han såg att
Lindorms-tjejen höll på att drunkna i ullen. Han glömde genast allt och började hjula
rakt mot henne i full fart. Plötsligt slog han in i något osynligt och mycket hårt.
Lindormstjejen tittade förväntansfullt på medan medans Lindormen närmade sig i full
fart med en människa som för full hals sjöng, "Don't cry for me Argentina!", efter sig.
Hur mkt än Lindormen (som vi kan kalla för Oscar) försökte så kom han inte fram till
Lindormen tittade på det osynliga, som nu inte var osynligt, som han hade krockat med.
Det var ett hårigt träd. Han insåg att det var en jättes ben. Jätten brölade så att
spott och slem sprutade på Ragnar som också svimmade efter att ha fått i sig den
stinkande andedräkten. Jätten skulle precis trampa sönder Ragnar när jätten såg
lindormen som var på väg mot hans navel.
"Navelludd!", brölade lindormen högt.
Det inte så välkända lindormsstridsvrålet fick jätten att börja dansa tango.
En dans som han tyvärr inte tillfullo behärskade. Därav kom det sig att han
lyckades sätta krokben på sig själv och föll i en sjö. En syndaflod bildades
som dränkte en stad på andra sidan sjön. Våt och förvirrad reste sig jätten upp
och borstade sitt hår med ett närbeliggande träd och vinglade iväg mot okända mål.
Ragnar som fått sin törst släckt och dessutom en rejäl kallsup reste sig upp och
försökte överträffa jättens tango dans, vilket han lyckades med bra faktiskt.
Det dröjde inte länge förän han fick syn på lindormen som svävade ett par fot
över marken och tittade på honom med stora ögon.
"Limbotävling!" sa han glatt.
Ragnar böjde sig bakåt, det knackade gott i hans rygg, och de tre jungfruarna kom
tillbaka för att visa upp sin nya bikinis. Ragnar slutade tvärt med sin dans och
ryggen fastnade i bakåt böjd läge. Hur mkt han än försökte så lyckades han inte
ställa sig upprakt igen. Då bestämde han sig för att göra som alla fyrbenta djur gör,
gå på alla fyra, fast uppochned. Olyckligtvis nedsmetad med jättens slem som han var
råkade han backa in i den gröna ullen igen. Den fastnade i slemmet och fick honom
att likna ett grönt får.
Äventyrsfåren visslade upphetsat och började ordna frisyren.
=========
Kapitel 5
=========
Oturligt nog för Ragnar så kom de 3 sköna jungfruarna tillbaka och de började genast
gapskratta och utropa:
\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/
Forsättningen:
\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/\/
"Kom allihop så får ni se en kille i blommiga kalsonger, på fyra ben uppochner, med grön päls!"