Pepsiburken ©
Det finns en legend. En legend om en urgammal pepsiburk. Och om Gudarna...
Som bekant har gudar och andra högre stående väsen mycket känsliga magar. Som guden A, vars mage bara tål en viss kolsyrad dryck, eller Liemannen, som endast kan äta potatismos och kokta ägg, nersköljda med en liter lättmjölk.
Legenden förtäljer att guden A den Allsmäktige en gång efter att ha druckit en pepsiburk till den yttersta tomheten, av misstag råkade "zappa" den till planeten Uurk, Platsen Där Allt Är Möjligt ( Nåja, nästan allt förutom ponnyridning och håriga ögonbryn).
Länge låg den där, på floden Aarks botten, orörd av tidens tand.
Men efter ett par tusen år började det hända saker. Två vänner kom roende på floden i en eka. Efter en stund tog de i land på en liten holme där de började fiska. Åtminstone gjorde den ena vännen Eagol det. Den andre vännen Eagon bökade omkring i marken efter delikata maskar, och rullade sig i gyttjan.
Plötsligt fick Eagol napp. Det var en stor fisk, och den drog ner honom under vattenytan.
Under vattnet tappade Eagol greppet om sitt metspö. Han skulle just simma upp igen, då något glimmande drog till sig hans blick. Han slöt fingrarna om tinget och kämpade sig upp till ytan. där såg han att det var en pepsiburk.
"Phephsi Mhax- thryckhen för thej," var det skrivet med det gamla språket. "Thrick ock phli ghlad!"
Han kravlade sig i land, satte sig på en sten och korkade upp den.
Han tog en klunk iskall pepsi och njöt ( Ja, under alla de år burken hade legat på floden Aarks botten hade den faktiskt lyckats att återskapa sitt forna innehåll.)
Han lutade sig drömmande tillbaka och rös.
Plötsligt hörde han en skrovlig röst bakom sig säga: " Ge den till mig, käre Eagol."
"Varför, käre Eagon?" frågade drinkaren luddigt. "Den är *hick* min... raap...oops. Varför skulle jag ge dig den?"
"Därför att det endast är trehundrasextiotre dagar kvar till min födelsedag, käre Eagol," morrade Eagon lystet.
Eagol vägrade. För att riktigt visa vad han menade tog han en klunk till.
Eagons ansikte hårdnade. Han plockade blixtsnabbt fram en bazooka ur sin vänstra byxficka och sköt med en enda jävla smäll bort Eagols huvud.
Explosionen fick pepsiburken att flyga tvåtusensexhundranittiofem meter och fem centimeter upp i luften. Eagon nickade och lade ifrån sig sin bazooka i leran. Då kom pepsiburken nerfallande fån himlen, brinnande, och i en hastighet på 11119, 02 kmh, och landade mitt i Eagons hand.
Eagon började brinna, så han dök desperat ner i Aarks kalla och bruna vatten för att släcka elden. vattenånga steg upp och förmörkade sikten för alla eventuella åskådare.
Efter en stund stapplade någon fram ur dimman. De eventuella åskådarna höll eventuellt andan. Figuren tog några steg till. Det var Eagon.
Hela Eagons vänstra sida var fruktansvärt bränd och vanställd, men den högra var fortfarande obefläckad och skön.
"Jag är inte längre idioten Eagon," väste uppenbarelsen så att de eventuella åskådarna eventuellt rös till. " Numera är jag Kalle-Tok, burkens härskare!"
I hans förkolnade vänstra hand glödde pepsiburken med ett ilsket rött sken. Den skulle aldrig låta sig användas på det här viset igen!
Kalle-Tok log och förde burken till läpparna.
Efter detta attackerade Kalle-Tok sin hemby och tog död på alla dess invånare. I ruinerna av byn ( som förrästen hette Oork) byggde Kalle-Tok ett torn av blå gummi, där han låste in pepsiburken, eftersom den varje gång han gick förbi den glodde hotfullt åt hans håll.
Med tiden kom det andra människor till Oork. Dessa blev Toks tjänare och hjälpte honom att grunda det jättelika imperiet
Eerk där pepsiburkens härskare (eller slav?) blev kejsare Kalle av Tok I.
Vidare förtäljer legenden att en grupp på nio personer, ledda av trollkarlen Ghullulf, lämnade sina hem för att bege sig mot Oork.
De hade en Plan. en riktigt fin plan också, ansåg Ghullulf den Gullige. De skulle promenera rakt in i Imperiets huvudstad , stjäla den mystiska pepsiburken, förstöra den och, när de nu ändå var i gång, ta död på förtryckaren Kalle-Tok. så blev det inte.
Ghullulfs plan fungerade till en viss grad. Men bara till en viss. Annars skulle den ha lyckats.
I enlighet med planen promenerade de rätt och slätt in i staden och gav sig iväg mot pepsiburkens gummitorn. Men då började problemen.
"Jag måste gå och pinka," sade Bur-och-miir (En människa) ynkligt.
"Gå du," sade Ghullulf vresigt. han hade inte fått sin dagliga Pipa Rök, och nikotinbegäret var starkt.
Bur-och-Miir skyndade iväg.
Nästa problem uppenbarade sig tio meter längre fram.
" Jag är trött," sade Glaset-af-Lego ( En alv) trött.
"Stanna här och vila du," sade Ghullulf den Gullige, ännu vresigare den här gången.
Glaset-af-Lego sade sig med en suck ner.
de fortsatte utan vidare missöden, tills de kom fram till pepsiburkens torn. Där beslutade de sig för att vila, omedvetna om att Glaset-af-Lego och Bur-och-Miir i samma stund satt på orckrogen "Flådda Mannen" och söp si fulla, samtidigt som de bit för bit berättade om sin plan för den ointresserade värdshusvärden.
När sällskapet, som nu endast bestod av sju personer, fortsatte en stund senare hörde de en röst ropa på dem.
"Tjenare, grabbar!" hojtade rösten vänligt. "Vem vill bli den förste att dö?" Det var ett jättelikt odjur, med vingar och näbbar och fruktansvärda långa tentakler, som sta och log bländande mot dem.
"Fly," tjöt Ghullulf. "Fly era... öh, vad i Helvete var det nu igen? Nå, i alla fall så tycker jag att ni skall ta och rusa!"
Odjuret gick till attack. Istället för att riskera sitt skinn i en strid med Ghullulf, som var känd för sin förmåga att förvandla folk, bland dem han själv, till paddor. Odjuret mosade den stackars gullige trollkarlen så att endast en blodig fläck återstod.
Skit för trollkarlen, kan man säga.
Odjuret gäspade, lade sig ner, och drömde om Skönheten.
Samtidigt rusade de sex återstående medlemmarna av den framlidne Ghullulfs grupp planlöst omkring bland de gångar som utgjorde pepsiburkens torn.
Fortsättning följer nästa vecka!