Tänkte att jag gör som Ugglan nu när Shelfwood är tillfälligt ur funktion. Alltså att lägga ut de nya delarna av min berättelse här så länge.
Just nu har jag bara skrivit ett par stycken som är slutet på kapitel 7. Lägger ut hela kapitel 7. Nya kapitel börjar komma, om jag har skrivlust, om någon dag.
Om det är någon som har missat kapitel 1-6 så finns den att läsa på min hemsida, adressen är: http://w1.526.telia.com/~u52603638/
-----
Kapitel 7
Jenna vaknade av att något vått föll på hennes läppar. Vätskan rann in i munnen, det var vatten, hon svalde. Huvudvärken hade gått över nu och världen hade slutat röra på sig.
Hon kände en hand som strök henne över pannan. Handen kändes konstig, inte som en människas. Den var för liten och fingrarna var för lång. Hon kände också att den hade klor, men den var försiktig så att den inte rev henne.
Hon slog up ögonen och gav ifrån sig ett skrik. Det enda hon såg var ett par stora ögon som var precis framför hennes ansikte. Det andra ansiktet var alldeles för nära hennes för att hon skulle kunna se några andra detaljer.
När hon skrek till hoppade personen till och tappade ett föremål, det var en vattenflaska, snabbt var personen borta. Det enda hon såg innan den försvann bakom ett stenblock var något grönbrunt.
Hon satte sig upp, såg sig omkring om hon kunde se sitt svärd, det låg en bit bort. Hon skulle inte hinna dit om personen fick för sig att komma fram bakom stenen och anfalla henne.
Det var något som inte stämde med marken. Först kunde hon inte förstå vad det var som var fel, men sedan slog det henne. Platsen runt henne, gräs och jord, var rött. Det tog ett tag innan hon förstod att det var blod hon såg. Sedan såg hon ett underben som hängde på en buske, hon såg att det fanns kroppsdelar utspridda över hela området. Hon förmodade att det var resterna av de två soldater som hade tillfångatagit henne. Men vem hade gjort detta?
Hon hörde ett ljud från stenen där personen hade gömt sig. Det var ett kuttrande ljud som lät som en blandning av en spinnand katt och en duva. Vad var det som gömde sig där? Var det en person? Eller var det kanske ett djur? Hon trodde mera på ett rovdjur än person. Hon kunde inte tänka sig att en person skulle kunna göra något sådant med soldaterna. Om det var en soldat så måste det vara en väldigt farlig sådan.
Måste få tag i svärdet, tänkte hon. Hon skulle precis kasta sig emot det när det kuttrande ljudet slutade, hon var för sent ute och nu skulle hon få möta varelsen utan något att försvara sig med.
?Vän?, sa en röst bakom stenen. Det lät ungefär som om en groda skulle prata.
Det kan inte vara ett djur, tänkte hon. Djur kan inte prata, inte vanliga djur i alla fall. Hon satt kvar för att se vad som skulle hända härnäst.
?Vän?, sa rösten igen.
Fram bakom stenen kom en liten varelse, hon var inte säker om det var ett djur eller något mera mänskligt, hon trodde att det var något mitt emellan. Varelsen var ungefär fyra fot lång, den hade korta ben, armarna var långa och hade tre leder. Huvudet var stort i förhållande till resten av kroppen, den hade långa spetsiga öron med tofsar. Den hade inga kläder på sig utan var täckt av en grönbrun päls, som troligtvis fungerade som bra kamouflage i skogen.
Varelsen korta ben gjorde att den fick en vaggande gång. Försiktigt gick den fram emot henne. Hon märkte att den var minst lika rädd för henne som hon var för den.
?Vän?? sa den undrande.
Jenna tvekade lite. ?Vän?, sa hon tillslut. Hon antog att den ville säga att den var ofarlig, men samtidigt undrade den om hon var farlig.
Varelsen gav ifrån sig ett glatt ljud och log, leendet fick henne att rysa till, det visade alla vassa tänder som varelsen hade. Men den verkade ofarlig så hon lugnade snabbt ner sig.
Varelsen gick helt fram till henne, nu med säkrare steg och den såg inte lika orolig ut. Den klappade henne försiktigt på handen.
?Vän?, sa den. Den lät mera nöjd nu.
Jenna log och klappade den på handen. ?Ja just det, vän.?
Hon tittade på allt blod, varelsen tittade också på det.
?Var det du som gjorde detta?? undrade hon.
Varelsen nickade glatt. ?Ja. Dumma soldater. Rädda vän.?
?Tack?, fick hon fram.
Hon tystnade och tittade undrande på varelsen. ?Vad skall jag kalla dig? Har du något namn??
?Brod?, sa varelsen.
Först tyckte hon att det lät bara som ett ljud så hon frågade en gång till och fick samma svar.
?Jenna?, sa hon och pekade på sig själv.
?Brod?, sa varelsen och slog sig för bröstet.
?Trevligt att träffas Brod.?
Hon reste sig upp och gick fram till sitt svärd och plockade upp det, spände fast det på ryggen. Hon tittade sig omkring för att se om hon kunde hitta sina andra saker.
?Letar?? frågade Brod.
?Ja just det. Jag letar efter min mat.?
Brod gick fram till busken där benet hängde ock plockade ner det. Han räckte det till henne.
?Mat?, sa han.
?Nej tack. Jag vill inte äta det.?
Brod tog ett bett av benet. ?Gott?, sa han.
Hon skakade på huvudet och fortsatte leta.
?Här?, sa Brod efter ett tag.
Hon trodde att han ville visa henne en annan bit av soldaterna, men hon tittade ändå. Brod kom bärande på en liten säck som han gav till henne.
Hon öppnade säcken, hon visste inte vad hon skulle vänta sig, i säcken låg det lite torkat kött, en vattenflaska och lite andra saker. Det var inte hennes saker, det var troligtvis soldaternas, men de dög lika bra.
?Tack?, sa hon.
Brod svarade med ett glatt kuttrande.
?Nu måste jag gå vidare. Tack för att du räddade mig.?
Brods öron slokade och axlarna sjönk ihop.
?Följa med?? undrade han.
?Jag skall långt härifrån. Du kan inte följa med.?
?Snälla. Följa med?, gnällde han.
Jenna suckade och funderade ett tag, den lille varelsen kunde kanske hjälpa henne, den verkade i alla fall kunna ta hand om sig själv. Hon nickade. ?Okej, du kan följa med mig.?
Brod blev glad och skuttade en liten glädjedans runt henne. Hon kunde inte låta bli att skratta.
?Okej, kom då så går vi?, sa hon.
Hon lämnade den blodiga gläntan i riktning mot Pol Demare, hon var inte säker om hon skulle hinna dit i tid, men hon var tvungen att försöka.
Efter henne vaggade Brod, som småkuttrade för sig själv.
Hon tittade på sin nye vän, som muntert vandrade bredvid henne. De små knubbiga benen gjorde att det var mera hopp än gång som Brod tog sig fram med.
Vad var det för en varelse? Hon hade aldrig sett något liknande eller för den delen hört talas om någon varelse som passade in på den lille krabaten.
?Vad är du för något?? sa hon högt, mest till sig själv.
Varelsen tittade på henne. ?Brod?, sa han.
Hon log. ?Jag vet. Men jag undrar vad för varelse du är.?
Varelsen fick ett fundersamt uttryckt, han ville förstå vad hon menade men klarade inte av det.
?Brod?, sa han mera osäkert.
Hon skakade på huvudet. Varelsen skulle inte kunna svara på hennes fråga. Det kan vara en varelse från ett okänt land, bortom den kända världen. Det kan även vara en varelse skapad av magi.
Hon funderade inte så mycket mera på det, nu fick hon vara nöjd med att hon hade en följeslagare. Med tiden skulle hon kanske få svar på sina frågor. Hon hade viktigare saker att klara av som låg närmare i tiden, som att hinna till Pol Demare i tid.
När det började mörkna letade hon upp ett säkert ställe att övernatta på. Hon hittade några träd med låga grenar som bildade en liten håla. Hon kröp in under grenarna och la sig för att sova.
Brod följde efter in under grenarna och kröp ihop till en liten boll bredvid henne. Det dröjde inte länge innan han somnade.
Jenna låg vaken ett tag, lyssnade på skogens nattdjur som började vakna. Hon lyssnade även efter ljud från soldater, men det verkade som om det inte fanns några i närheten.
Efter ett tag somnade hon också.