Kapitel 21
Klättringen var om än inte ofarlig så i alla fall ganska händelselös. Någonstans nära mitten saktade Ugglan in en aning och funderade på vad som skulle hända om stegen plötsligt släppte taget om berget. Antagligen skulle de alla slungas hela vägen ned till foten av berget med en hastighet som skulle göra dem till små blöta fläckar där nere. Eftersom denna tankegång inte kändes allt för betryggande försökte Ugglan komma på andra tankar och lyckades faktiskt ganska bra med det då han började undra hur sjutton folk hade tagit sig upp hit innan stegen byggdes.
När de väl var uppe efter en halvtimmes oavbruten klättring satte de sig allihop längs kanten och stirrade ned på den lilla platån där nere. Där hade de nyligen stått och nästan blivit dödade av ett stenras och då hade området varit större än de själva, vilket det inte var sett häruppifrån.
Nu var det redan tidig eftermiddag och de hade inte tid att vila särskilt länge. Därför reste de på sig och började promenera österut, mot Heras torn.
?Tror du att det var någon som försökte döda oss, eller var det bara ett vanligt skred?? undrade Ugglan där han gick jämsides med Remik.
?Jag är inte säker? sade Remik ?det är möjligt att någon utlöste det, men då borde de vara här uppe, och jag kan då inte se någon?
?I och för sig?? sade Ugglan ?men det är bäst att vara försiktig?
Det var mycket lättare att ta sig fram högst upp än det hade varit där nere och marken lutade bara en aning uppåt medan de fortsatte österut. Den enda direkta faran var de lösa stenar som kunde få dem att slinta och tappa balansen. Ett fall från den här höjden skulle ingen överleva. Men utsikten var det inget fel på där de gick mitt på något som skulle kunna beskrivas som en ås om den inte hade legat högst uppe på ett otillgängligt berg.
Tornet var mycket nära nu, det enda som skymde sikten för dem var ett par klippor som reste sig tio meter upp i luften. Detta hindrade inte sällskapet från att se tornet, men nederdelen var skymd så de kunde inte se om det fanns någon typ av vakter framför det.
När de slutligen befann sig några hundra meter rakt söder om tornet insåg de att klipporna inte bara hindrade sikten utan även deras framfart. Den tio meter höga naturliga muren gjorde inte bara deras väg österut till en återvändsgränd, den sträckte sig dessutom vidare västerut några hundra meter för att slutligen svänga norrut över ett stup.
?Bergets översta lager verkar blockera vår framfart? sade följeslagaren.
?Toppen!? utbrast Ugglan.
?Ja, jag vet väl att det är toppen som är i vägen för oss!? svarade följeslagaren ?jag är väl inte dum??
?Jag menar att det är toppen att vi har klättrat hela vägen hit och inte kan komma längre!? fräste Ugglan och satte sig ned på en sten.
?Det måste väl finnas något sätt att komma upp dit?? sade Salamander ?ska vi försöka klättra??
?Ser du inte att väggen har en vinkel på åttio grader?!? undrade Remik ?till och med nittio hade räckt för att stoppa de flesta!?
?Om vi ställer oss på varandras axlar då?? föreslog följeslagaren och ställde sig mot väggen ?då kanske vi kommer upp??
?Det är värt ett försök? sade Remik och ställde sig på hans axlar och lutade sig mot väggen ?kom nu Salamander!?
Salamander gick fram till den mänskliga stegen och började klättra. När han nästan kommit upp insåg han att det inte skulle gå utan Ugglan och ropade på denne. Sedan tog han det sista steget för att ställa sig på Remiks axlar. Just i det ögonblicket var det något som hände; en fot som snavade eller en axel som trycktes undan, för helt plötsligt välte den mänskliga stegen och alla föll.
Ugglan slängde sig just åt sidan då en fallande Remik slog i marken där han stått. Sedan fick han syn på Salamander som landat på den mindre plana marken som sluttade ned mot stupet. Lösa stenar for åt sidan och gav Salamander ytterligare lite fart när han landade och rätt vad det var befann han sig glidande i full fart mot stupet.
Ugglan lyckades få tag i den andres arm när han själv slängde sig ned i slänten och började glida tillsammans med Salamander.
?Lysande räddningsplan!? skrek Salamander ?och vad gör vi nu??
?Faller till vår död, antar jag? svarade Ugglan när Salamander började tippa över kanten. Då plötsligt kände han hur någon tog tag i hans fot och de saktade in.
?Vad hände?? undrade Salamander och dinglade lite med benen över kanten.
?Jag fick tag på dig!? ropade Remik plötsligt ?tro inte att du ska få gå och dö när jag riskerade livet för att rädda dig!?
?Tack så mycket, Remik!? svarade Ugglan ?kan du dra upp oss nu??
?Det är nog upp till din kompis där uppe att göra det!? svarade Remik ?jag ligger lika illa till som er.?
?Jag har Remik i min ena hand!? ropade följeslagaren högst upp samtidigt som Ugglan kände hur hans fot började glida ut ur stöveln. Så mycket hade Bobs present hjälpt honom, alltså. Han borde ha förstått bättre än att ta på sig dem överhuvudtaget, men en hjälte kan ju inte springa runt barfota OCH i pyjamas. När han tänkte efter så borde han kanske skaffa sig en ordentlig klädsel också.
?Vad har du i din andra hand då?? undrade Remik.
?En rätt stor sten? svarade följeslagaren ?annars skulle jag följa med er ner!?
?Kan du skynda på och dra lite nu innan någon tappar greppet!?? undrade Salamander.
?Jag ska försöka!? hördes följeslagarens röst där uppifrån ?aj, då!?
?Jag hoppas verkligen att det där var ett bra ? aj då?!? ropade Ugglan som nästan hade tappat sin stövel.
?Stenen håller på att lossna!? ropade följeslagaren där uppe ?men?vad?!?
?Vad händer?!? undrade Salamander.
?Det är något?under stenen!? ropade följeslagaren.
?Jag hoppas att det är något bra?!? skrek Ugglan i samma ögonblick som foten började glida på allvar ?strunt samma, nu dör vi!?
?Gör vi?!? undrade Salamander.
?Det ser inte bättre ut? svarade Ugglan ?min stövel håller på att lossna och det är den som Remik håller i!?
?AAAHHH!? skrek någon och Ugglan undrade varför det inte verkade vara han själv som gjorde det. Sedan blev han medveten om ett blått ljus som lade sig över dem sekunden innan de allihop flög rakt uppför slänten och in i ett hål i marken. Det var i alla fall vad Ugglan upplevde, och han såg inte särskilt mycket på grund av hastigheten. Ett stort blåflimrande hål tycktes det i alla fall vara.
För ett ögonblick upphörde de allihop att existera och sedan blev allt mörkt. Ugglan blev inte klok på varför allt försvann först, och sedan blev mörkt. Inte heller begrep han varför det blev mörkt överhuvudtaget innan han insåg att han blundade.
När han slog upp ögonen var det andra han såg lava som rann längs stora stenblock. Det första han såg var ännu värre och det övertygade honom om att han var död. Tydligen hade han fallit trots allt. Nu låg hans kropp alltså död någonstans i bergen.
Hur skulle han annars kunna stå öga mot öga med en djävul?
?Buh!? sade djävulen och Ugglan hoppade högt i luften och slog armarna om sig. Trodde han i alla fall?
Sedan insåg han att han inte var på väg ner. Istället flög han. Han flög?
Förvirrat såg han på sina ugglevingar och sedan på djävulen, som tydligen hade gröna byxor på sig där han stod och gapskrattade åt Ugglans reaktion.
?Välkommen till mörkervärlden!? skrek djävulen och fortsatte skratta.