Eh...
ojsan!
*letar i bakfickan, men inser sedan att jag endast är iklädd kalsonger för tillfället*
Jag glömde visst den samt att utge min address (som kommer med den här gången):
Kapitel 20
?Mitt namn är lord Uggla och jag är på väg till toppen av berget!? ropade Ugglan, som insåg att ljuset från lyktan redan avslöjat dem.
Plötsligt dök en figur upp framför dem i skenet av lyktan. När han kom närmre såg Ugglan att det var en gammal man.
?Kan ni hjälpa en gammal man som gått vilse i mörkret?? undrade den gamle.
?Visst? sade Ugglan ?Vi är på väg till toppen av berget, om det är åt rätt håll??
?Det är det, det är det? sade gubben ?oj, vad jag är oförskämd. Jag har ju inte presenterat mig ännu! Mitt namn är Mullvaden Tage, och jag lever som en eremit på berget.?
?Trevligt att träffas? sade Ugglan och presenterade sina vänner.
?Jag skulle aldrig ha gått vilse om jag inte tappat min lampa?följ mig så ska jag visa vägen? sade den gamle ?Det var verkligen tur att ni råkade komma förbi här. Sväng höger här, och se upp var ni sätter fötterna. Ni är väl inte på väg upp till berget för att leta efter den gyllene kraften? Det lär finnas monster här uppe och många personer har försvunnit när de letat efter den gyllene kraften.?
?Nej, vi ska?bara ut och?gå lite? sade Ugglan.
?Skönt att höra att inte ni är inblandade i någon galen jakt efter den gyllene kraften. Ta till höger här? sade mannen ?Vet du, jag är farfar till en flicka i din ålder. Kungen tog henne till slottet och hon kom aldrig tillbaka. Det är den där onde trollkarlen som ligger bakom allt!?
?Jag vet? sade Ugglan samtidigt som de kom ut i det fria ?jag känner också en som råkat ut för det??
?De försvunna flickorna är säkert vid liv någonstans fortfarande. Jag kan bara hoppas att en hjälte kommer att rädda dem en dag...Åh, nu pratar jag för mycket. Det är farliga tider vi lever i.? Sade Mullvaden Tage ?Men tack så mycket för din vänlighet?Här ska du få något av mig??
Medan gubben rotade igenom sina kläder i jakt efter vad det nu kunde vara misstänkte Ugglan nästan att han skulle få ett par skor till. Men den gamle drog istället fram en liten spegel med blå ram och gav den till Ugglan.
?Eh, tack? sade Ugglan och såg på den mystiska spegel han fått. Egentligen var den inte särskilt mystisk, det var bara det att den var helt ren och klar även om den gamle hade gått omkring med den i fickan.
?Det var så lite så? sade Tage med en belåten min och började gå mot en liten grotta som Ugglan upptäckte i samma ögonblick ?här skiljs våra vägar åt. Jag bor här, men ni har fortfarande en lång vandring framför er!?
?Ursäkta, men tror du vi skulle kunna få sova i er grotta?? undrade Ugglan ?det börjar bli mörkt och jag tror inte att vi hinner upp till toppen i dag?
?Jomen visst!? utbrast den gamle ?här finns plats åt alla, så det är bara att stiga in?
Nästa morgon vaknade Ugglan tidigt som vanligt, stirrade rakt upp i grottans tak och misstog det för den mörka natthimlen. Ett par timmar senare vaknade han på nytt bara för att finna att det fortfarande var mörkt.
?God morgon? sade Remik som satt med de andra vid ett litet bord i andra änden av rummet ?sovit gott??
Ugglan, som förstod sin felberäkning ursäktade sig med att det måste vara en sen biverkning efter det att han förvandlats till tvättbjörn, och såg sedan till att få igång de andra.
Efter att på nytt ha tackat den gamle eremiten i grottan klev Ugglan med vänner ut i förmiddagssolens värmande ljus.
?Är det där tornet?!? utbrast plötsligt Salamander och pekade upp mot skyn. Där, högst upp på berget syntes vad som antagligen var den översta våningen av ett magnifikt torn.
?Jösses? sade följeslagaren ?det måste vara nästan en kilometer österut härifrån?
?Och en halv kilometer norrut för den delen? fyllde Ugglan i ?för att inte tala om de kilometer som vi måste klättra innan vi kommer fram till det!?
?Det där är helt klart världens största torn? sade Remik ?och vi får det nog inte alltför lätt att komma dit?
?Hurså?? undrade Ugglan ?är det några problem??
?Bergsväggen är även här uppe så gott som lodrät, och om man inte vet var man ska klättra så är det nästan omöjligt att ta sig till toppen? förklarade Remik.
?Med andra ord så är det kört?? undrade Salamander.
?Inte helt? sade Remik ?jag vet en plats där man kan ta sig upp. Lyckosökare och rövare har använt den vägen i åratal, så det är det bästa stället att klättra på.?
?Låt oss i så fall ta den vägen? sade Ugglan ?Remik, kan du visa oss vägen??
I stället för att gå österut mot tornet visade Remik vägen västerut, samtidigt som de gick en aning norrut och dessutom fick en del mindre problem med att ta sig åt det hållet som vädersträcken inte säger något om; uppåt.
När de väl gått i en halvtimme och marken varit mer lodrät än vågrät under en nästan lika lång tid började Ugglan förstå vad Remik menade med att det kunde bli jobbigt.
?Fy sjutton vad brant det är? sade Ugglan ?vilken tur att det här är din specialväg?
?Det här, nej? sade Remik samtidigt som de började gå på en tunn list förbi ett par klippor ?vi är inte framme än?
?Inte?? undrade Ugglan ?och vad kallar du det här??
?Vägen dit? sade Remik.
?Vad är det?? undrade Salamander plötsligt.
?Vägen dit är hur vi ska gå för att komma dit, fattar du väl? sade Remik.
?Inte det!? väste Salamander ?lyssna!?
Ugglan lyssnade och tyckte sig höra ett avlägset brummande någonstans norrifrån, eller var det uppifrån? Han kunde i alla fall inte se något tack vare det stora berget som skymde hans sikt. Ett ögonblick önskade han att berget kunde försvinna så att han skulle kunna se något, men insåg sedan att han just nu stod på berget flera tusen meter upp i luften och beslutade att det var lika bra att berget var där det var. Han fick helt enkelt lista ut vad det var i alla fall. Tankarna rusade runt i huvudet på honom som överdopade rygbyspelare och vägrade att stanna. Det lät inte riktigt som åska, och det hade ju hållit på i nästan femton sekunder utan att tystna. Han var helt enkelt tvungen att associera medan ljudet tilltog.
?Det låter lite som en bropelare som välter? sade Ugglan och de andra undrade vad han höll på med ?men de där dunsarna låter lite som om man flyger in i en vägg och sedan har vi det där sista ljudet som låter som om någon skulle slå bort en bit av en stenvägg med en morgonstjärna?
?Vad i hela världen snackar du om?? undrade Salamander.
?Det är ett bergskred!? utbrast följeslagaren plötsligt och med ens blev det en himla fart på allas fötter. Just som de kom runt klippblocket fick de syn på enorma stenbumlingar som störtade ned mot dem. Här och där studsade de mot klippväggen och orsakade ytterligare några, om än mindre, ras.
?Ställ er mot norra väggen!? skrek Remik som, tillsammans med de andra befann sig mitt på en platå. Ingen sade emot, det verkade inte vara läge för det. Alla sprang och ställde sig mot den nästan lodräta väggen medan stenarna började regna ned på platån.
Eftersom väggen inte lutade rakt uppåt och dessutom inte gav dem något tak så var skyddet inte alltför effektivt, men de hade inget annat val än att stå just där.
?Ahhh!? skrek Salamander när ett stort stenblock landade några decimeter framför hans fötter ?varför stod vi inte kvar där som vi upptäckte raset? Det måste vara mycket säkrare med klippans lodräta väggar!?
?Tydligen inte? sade Remik och pekade åt det hållet just som en gigantisk sten slog ned på klippan och drog den med sig nedför berget.
Ugglan kände sig kall längs hela ryggen och han såg hur Salamander hoppade till när hans föreslagna skydd så gott som pulvriserades hundra meter längre ned.
När de allihop återhämtat sig från chocken insåg de också att det var tyst. Stenraset var över och de levde fortfarande. Lite småsten rann ned lite varstans, men annars var det lugnt.
?Vad gör vi nu?? undrade Ugglan och Remik svarade genom att endast peka mot platåns västra del. Där fanns något som såg ut som början på en stege. En halv kilometer högre upp tyckte sig Ugglan skymta något som kunde vara slutet av en stege.
?Upp dit?? undrade han och började gå mot stegen, som tydligen inte var alltför rutten för att fungera.
Bortsett från stegen var väggen så gott som lodrät och det tycktes omöjligt att ta sig upp dit.
?Någon har byggt en stege under de senaste fem åren, ser jag? sade Remik ?vad trevligt?