Det finns en scen i min bok d�r huvudpersonen lyfter huvudet fr�n sin lilla trista v�rld och betraktar stj�rnhimlen, och pl�tsligt k�nner han att han �r en del av denna o�ndlighet och han k�nner sig som en kung, med all v�rldens m�jligheter i sin hand.
Denna scen speglar ganska mycket de b�sta stunder jag har haft d� jag skrivit - de stunder, faktiskt, som man som f�rfattare "lever f�r". Det �r �gonblick d� man suttit och gnetat l�nge med n�got enstaka ord eller n�gon mening, och allt �r s� platt som det bara kan bli - och s� pl�tsligt f�r allting liv, en v�ldig rymd verkar �ppna sig och den �R faktiskt, f�r att travestera "2001" litegrann, full av stj�rnor - m�nga fler �n dem man sj�lv har uppfunnit, verkar det som.
(Dagen d�rp� �r texten �terigen helkass och livl�s men OK, s�nt �r livet.)
Det svindlar faktiskt, det g�r det. Och det �r de absolut b�sta minnen jag har ihop med fantasy. M�jligen kan jag ocks� n�mna den g�ngen jag hittade "Sagan om konungens �terkomst" p� ett antikvariat... jag hade l�st del 1 och 2 av H�rskarringen, och del 3 fanns varken p� bibblan eller n�gon annanstans just d�! Och jag t�ntke att om jag inte f�r veta slutet, s� exploderar jag...