Det finns en scen i min bok där huvudpersonen lyfter huvudet från sin lilla trista värld och betraktar stjärnhimlen, och plötsligt känner han att han är en del av denna oändlighet och han känner sig som en kung, med all världens möjligheter i sin hand.
Denna scen speglar ganska mycket de bästa stunder jag har haft då jag skrivit - de stunder, faktiskt, som man som författare "lever för". Det är ögonblick då man suttit och gnetat länge med något enstaka ord eller någon mening, och allt är så platt som det bara kan bli - och så plötsligt får allting liv, en väldig rymd verkar öppna sig och den ÄR faktiskt, för att travestera "2001" litegrann, full av stjärnor - många fler än dem man själv har uppfunnit, verkar det som.
(Dagen därpå är texten återigen helkass och livlös men OK, sånt är livet.)
Det svindlar faktiskt, det gör det. Och det är de absolut bästa minnen jag har ihop med fantasy. Möjligen kan jag också nämna den gången jag hittade "Sagan om konungens återkomst" på ett antikvariat... jag hade läst del 1 och 2 av Härskarringen, och del 3 fanns varken på bibblan eller någon annanstans just då! Och jag täntke att om jag inte får veta slutet, så exploderar jag...