Jupp. Citerar här:
"Den tredje kvällen hittade han vägen dit snabbare än förut. Han gick så fort att han förstod att han förde mer oväsen än vad som var klokt, men han mötte ingen.
Och där var hans mamma och pappa som log mot honom igen, och en morfar eller farfar som nickade glatt. Harry sjönk ner och satte sig på golvet framför spegeln. Det fanns ingeting som kunde hindra honom från att stanna där hela natten tillsammans med sin familj. Ingenting alls.
Utom...
"Jaså, du är tillbaka igen, Harry?""
Patetiskt. Föräldralös pojkes högsta önskan är att få tillbaka sin familj. Varför blir alla så inspererade av David Copperfield? Fast i trean fick Rowling ju ett riktigt bra grepp om det där, tycker jag. Allt det där med dementorenra, alltså *sak kunning Harry-Potter -fan*