Jag gillar att han låter _allting_ vara sago-"element". Träffar man på en hare i faerie så ska man naturligtvis inte äta upp den utan att ha försökt prata med den. Så är det hela tiden. Ingenting är normalt!
Jag håller med om att det mer känns som om man lyssnar på en historia än som om man läser en bok där man lever sig in i personernas situation. Som skillnaden mellan en skön bakgrundsmelodi och en låt där man lyssnar på texten. Typ..
En vettig (riktig) person hade väl gett upp sökandet efter sjärnan ganska snabbt men när det visar sig att hon är en tänkande varelse så bekymmrar det inte Tristran det minsta. Han har ju lovat..!? Kanske inte så realistiskt men man accepterar det eftersom det är en saga.
Hmm, undrar om han var hög när han skrev den: "okej dom är fast på ett moln, då kommer ju självklart blixtjägare och räddar dom!!"
Jag gillar när Tristran träffar systern igen och påtalar att hon vuxit och systern svarar att han ser ut som en luffare (eller nåt sånt). Alla fjuniga pojkar i fantasyböcker brukar annars vara skäggiga Män när de kommer hem efter två veckor på Kos. (eller var de nu varit)
Har frstn en fråga: Säger inte Lady Una i början av boken att hon tillfångatogs när hon badade? I slutet säger hon iaf att hon stals när hon var en baby. Verkar inte stämma.
Betyg: 4