Har Robert Jordan varit i Göteborg, månne? I alla fall händer det att jag, när jag åker under Angeredsbron, tycker att den liknar den bild av Vitabro jag har gjort mig. Fast inte lika vit, förstås.
Och nog kan man få lite romantiska associationer när man åker genom Göta Älv-dalen. Vissa morgnar ligger Bohus fästning insvept i ett skimrande töcken som döljer alla kexfabriker och sånt ... och hela dalen är ju som gjord för ett fantasyäventyr.
Om det nu inte vore för den, tja, krassa verkligheten. Det är så grått, på något vis. Asfalterade motorvägar är inte vackra, icke heller moderna hus och långtradare. Och vem tappar inte all känsla för saga och romantik när man ser en skrikig McDonalds-skylt? Det är så tröttsamt mycket nutid över det, så mycket stress och gap och metall.
Trivs man verkligen med sådana miljöer eller står man bara ut med dem för att man inte tror sig kunna annat? Och ÄR det verkligen fult eller bara jag som har fel glasögon på mig, jag som är fast i denna vardagstristess och ska till mitt vanliga jobb en gråkall januaridag och allt det där ...
Min undring är denna: längtar vi efter den romantiska fantasyvärlden för att vi rent allmänt har ett behov av att längta bort från vardagen, var vi än befinner oss - eller är det en undermedveten känsla av att det egentligen är där vi hör hemma?
Någon som fattar vad jag menar? Någon som bryr sig?
/mvh Christina (som börjat få överhettad hjärna)