Ugglan, jag är helt på din sida.
Shannara är min absoluta favorit.
Det var dom första böckerna jag läste,
och det var ju visserligen ett par år sen.
Men det är som du säger. Det är såna
starka känslor i boken. Jag kommer tex ihåg
hur det knöt sig i magen på mig när jag
läste delen där Par, Coll och Damson måste
ta sig in i Tyrsis gamla ...eh...stadspark?
Eller varför inte när alven Aurian Striate
dog under flykten från Morrowindl. Jag fällde
faktiskt en tår den gången.
Det finns många tillfällen som man uppfylls
av mycket starka känslor när man läser
shannara. Det är det som är seriens styrka.
Känslorna.
Inte i någon annan serie jag läst har jag känt
sådan glädje, sorg, lycka, stolthet och
uppgivenhet.
Helt enkelt en underbar värld, skapad av en
författare av yppersta världsklass.