Vet inte om jag lever så länge efter den här insändaren, och om jag gör det så kommer jag nog att veta det :-)
När jag i eftermiddags tänkte lite snabbt på det vi tidigare diskuterat angående high fantasy, kom jag också att tänka på något som stod som förklaring på den sida jag hänvisade till : Liknelsen om David och Goliat,
att huvud-personen ofta först är en svag och obetydlig person som senare blir en hjälte.
Det är ju vanligt att det är så i böcker, och de vilda flykterna från onda monster blir mycket intressant läsning...
I t.ex Arvet från Shannara (som ni nu vet att jag gillar)är det onda otroligt starkt och hjältarna stryker nästan helt och hållet med.
Till saken...
När man läser WoT böckerna tycker man att det inte finns något större fel i dem, men tänk på det här:
Huvudpersonerna är de svaga i handlingen en (mycket) kort tid i början.
Hjälp! en blekman, alla i sällskapet-Fly!!
Hjälp! vi är tre starka män som blir jagade av en trollock!
Detta är väl ganska normala reaktioner skulle jag tro...
Men efter ett tag är det nästan synd om de små monstren.
Ha ha ha! Jag är furst Perrin Guldöga, jag känner Draken återfödd och är dessutom Ta'veren, så jag kan inte dö!
Ett trettiotal, dåligt beväpnade, otränade tuflodsmän dräper hundratals tungt beväpnade trollocker i skogarna.
Som det var i början skulle knappt lika många män från gränsländerna ha det ganska bekymmersamt med trollockerna.
Det är väl ändå inte tänkt att Perrin ska komma rännande och halshugga självaste Ba'alzamon i sista striden?