Då var det äntligen dags att börja igen!
Att jag är aningen sen idag beror på att skolans datasal för tillfället är stängd?
Hur som helst så ska jag börja med att skriva vad som är borttaget (i detta inlägg) sedan lämnar jag in en detta har hänt (i nästa) och till sist lämnar jag in det nya materialet?
Angående det som jag klippt bort så diskuterade jag saken med emil, och det är mycket möjligt att en ny del av shelfwood med namn ?The lost chapters? kommer att dyka upp. Där kommer sedan allt som fallit offer för bortklippning att hamna?
Jag hade även tänkt skriva lite mer, men ändrade mig.
När ni nu sedan skriver, tänk på att inte göra vissa figurer för starka så att de blir nästintill odödliga? Louises strid med Dassmodem t.ex. (den där den stackars kraken klövs i ett flertal bitar och tre liter blod?) har tagits bort. Likaså alla slagsmål mot kuddar (dels för att Edvin dödade några av dem för lätt och dels för att allt det berodde på translokationerna som jag också tog bort av anledningen att Bal?Sauron annars skulle teleportera fram hjältarna och ta död på dem) och även skattkammarscenen (anledningen att de kom dit var att de sökte skydd för natten [när det var mitt på morgonen] och det enda de gjorde där var att slåss mot kuddarna?).
Som avslutning på detta inlägg klipper jag nu in allt som är borttaget (inget står skrivet längre ned):
avstandet mellan Louise och lavinen ännu fortare.
När hon var sa nära att de hade kunnat röra vid varandras fingrar om de hade sträckt ut händerna sa kom snöväggen ifatt henne.Edvin sag hjälplöst pa när vagen av is slet med sig Louise. Det sista han sag innan klipan begravdes var hur flickan försvann i snön.
Senare, när de enorma massorna av rörlig is lugnat ner sig, sa kunde man se hur en hand skjöt upp ur snön, tätt följd av en andra. Edvin befriade sig fran snön och hävde sig upp pa klippan. Där ställde han sig och spanade utför sluttningen, även fast han visste att det var meningslöst. Hon var borta.
Han satte sig ner pa stenen och konsentrerade sig pa att tänka varma tankar. Det hjälpte inte sa mycket.
I desperation började han leta igenom sina fickor. Snart hittade han det gammla lövet vars kant man inte kunde fästa blicken på. Minnen fran den goda häxans skog började bubbla fram.
En isande vind kramade om hans hjärta. Döende av kölden var han när han tittade djupt ner i lövet och med hjälp av sina sista krafter sade ordet: "Eo-galei", sedan förlorade han medvetandet.
Sai-el hade omringat och tillintet gjort kudden. Landalf tog stolt åt sig all äran.
"Och jag stötte till med svärdet" upprepade han för kanske nionde gången. Langorn suckade,
"Ja, ja" sade han.
"Och endast min snabba instinkt fick mig att göra detdär otroligt viga hoppet åt sidan."
"Kamel-hoppet, ja" sade Langorn, som visste att han pratade för döva öron.
"Och jag k ä n d e vinddraget ifrån svärdshugget, och jag tänkte: Landalf, nu är det dags att..."
"Ja, ja" sade Langorn.
"...ta sig i kragen, så jag d ö k ner mot den där lilla fördjupningen i marken och drog min dolk..."
Jag undrar var Edvin är, tänkte Langorn. Han och Lousie har varit bort länge nu. Konstigt.
Pirrin undrade om det var något fel på kristallkulan. Den verkade inte riktigt fungera. Först var ljudet OCH bilden trasig, sedan bara bilden, sedan båda igen... Men nu tycktes åtminstone bilden fungera. För en gång skull. Han torkade ett par svettdroppar av pannan och fortsatte att spana ner i nutidens djup (framtiden är faktiskt enklar att spå i, eftersom man alltid kan ändra på en detalj eller två allt eftersom det händer.) Det han såg var Lousie, kämpande emot de ofantliga snödrivorna, utan någon möjlighet till räddning. Han undrade för ett ögonblick var Edvin höll hus, men sedan bestämde han sig för att handla. Han började mässa med en trollformel och kände hur atomerna i hanskropp fattade eld. Men han fortsatte trots det. Sedan kom virvlarna i luften som Pirrin väntat på, och han lade sina svettiga handflator på den dimmiga spåkulan och fortsatte med sin formel, fast högre och med gällare stämma. Sedan exploderade världen, och Pirrin befann sig någon annan stans.
Lousie tappade andan, det var snö, snö, snö överallt. Hon hade snö i håret, i munnen och i lungorna. Hon fick ingen luft! Snön fortsatte att forsa över henne, och hon kämpade förtvivlt för att komma upp till ytan. Men ett klippblock valde exakt det ögonblicket för att, knuffad av snömassorna, slå in i hennes sida. Lungorna exploderade. Den lilla luft hon hade kvar försvann. Det värkte som satan, hon grävde sig fram genom de virvlamnde snömassorna och skrek i panik.. Hennes tanke "Och jag sade aldrig att jag älskar honom..." innan hon svimmade, kvävd av de otaliga snömassorna. Sedan förflyttades hennes avsvimmade kropp med magi till en annan plats (igen).
Det första som fick Edvin att första att han fortfarande var vid liv var smärtan. Den ofattbara molnande smärtan. Det kändes som om han blivit misshandlad och lämnad att dö.
Det andra som fick honom att första att han fortfarande var bland de levande var ljudet av vinden, lukten av klorofyll, och smaken av skogsluft.
Han slog langsamt upp ögonen, och möttes av trädkronor. Trädkronor sedda fran marken.Edvin stönade när han hävde sig upp i sittande ställning.
Han satt i en skogsdunge, eller snarare i öppningen i mitten av en tät cirkel av lövträd. Marken var grästäckt, och luften var tjock av blomdoft. Fagelsong hördes pa hall.
"Välkommen tillbaka till de levande".
Edvin borde ha hoppat till när han hörde rösten bakom sig, men han hade för ont. dessutom lät inte rösten hotfull pa nagot vis. Han vände sig langsamt om.
Edvin trodde först att han sag pa en tvabent växt, men när hans syn klarnat sa sag han att det var en man klädd i en dräckt av blad. Han hade till och med en mantel av gylenröda löv. Mannen hade langt kastanjebrunt har, och ögon blaa som en skogstjärn.
"Eo-galei?" undrade Edvin fast han egentligen redan visste.
"Densamme" svarade Eo och log.
Louise stod och tittade pa stället där hennes kropp lag under snön. Hon visste att det var slut. Hon var död. Det borde ha gjort henne mäkta upprörd, men det gjorde det inte.
"LOUISE?" sade en röst hardare än ljudet av lavinen som dödat henne.
Hon lyfte blicken och mötte ett par lysande röda ögon. De lyste inte av ondska, det sag hon direkt. Varelsen (i brist pa bättre ord sa far det duga) var klädd i en svartblänkande rustning, svart mantel, och ett silverglänsande svärd hängde vid hans midja.
"JAG ÄR KHAOS, BRINGAREN AV SLUTET" förklarade han.
"Ä-är jag död?" Louise hade stammat av rädsla om hon fortfarande haft en kropp som kunde bli rädd.
Varelsen nickade. "KOM MED MIG NU". Han steg at sidan och avslöjade en portal av nagot slag som han hade haft bakom sig. Portalen bestod av ett pulserande mörker.
"Vad händer nu?" fragade Louise när hon steg in genom portalen tätt följd av KHAOS.
"DITT MINNE KOMMER ATT SPARAS I GUDARNAS EVIGA BOK, OCH DIN SJÄL KOMMER ATT HAMNA I EN NY KROPP".
"Mänsklig?"
"SÅDANA SAKER HAR INTE ENS JAG NÅGON ANING OM".
Portalen stängdes, och det sista dagsljuset stängdes ute fran de dödas värld. Mörkret slöt sig runt Louises ande för sista gangen.
I skogsdungen kände Edvin hur nagot inom honom föll bort och försvann.
Pirrin föll rakt genom luften, och dess förvanansvärda kyla fick honom att tappa andan.
Han landade i snön med huvudet före. När han fatt upp skallen ur snön sa tyckte han att han sag nagot svart och pulserande i ögonvran, men när han tittade dit sa var det ingenting där.
Han ruskade pa huvudet. Inbillning?
Han struntade i det och började jäktat gräva runt efter Louises kropp.
KHAOS lede Louise genom långa mörka korridorer med en och annan fladdrande fackla. Långt bort hördes vatten droppa... Om det nu var vatten.
Det omaka paret kom fram till en bastant trädörr i slutet av korridoren. Det hade groteska ornanement, och en tung tvärslå istället för lås. Lousie stirrade frågande på dörren, och sedan på sin ledsagare.
"DETTA ÄR DÖRREN SOM DE NYA KROPPARNA NÅR JORDEN GENOM", upplyste KHAOS hjälpsamt. "HÄRIN TRÄDER INGEN UTAN MIN TILLÅTELSE. ELLER UTAN ETT NYTT MINNE."
En form började ta plats i Louises huvud. Hon smålog.
"Vad händer om man försöker, då?" frågade hon ljuvt, och lade handen över sin svärdsskida.
"FÖRSÖKER?" frågade KHAOS oförstående. "VARFÖR SKULLE NÅGON VILJA FÖRSÖKA? MAN FÅR ÄNDÅ GÅ IGENOM DEN NÄR EN NY KROPP VALTS AV GUDARNA."
Visst, något i stil med en mask, tänkte Louise. Och anföll.
Louise fäktade vilt åt höger och gjorde sedan ett utfall mot vänster sida av sin odödlige motståndare. Det här bara måste gå, tänkte hon och retirerade med ryggen mot en vägg. Annars kommer det inte att bli roligt, tillfogade hon dystert, när KHAOS plötsligt log ett isande leende. Louises svärd skramlade in i väggen. Hon gav KHAOS en hastig, vettskrämd blick, och dök sedan åt sidan.
Sscchhcchhsscchhllooopp!! Ett rykande hål uppenbarade sig i Lou... där Louise hade befunnit sig för bara en sekund sedan. KHAOS pekade arrogant med ett finger i riktning mot Louise, som för tillfället dansade runt och viftade med en liten dolk i luften. Hon sjönk ihop i en hög, och gav KHAOS en skräckslagen blick, i det att han närmade sig henne med ondsint krökta läppar.
Pirrin fick fram en bit av en jacka. Han fortsatte att gräva, skvätte iväg snön och slet och drog. Snön rörde sig fortfarande här och där. Enskilda stenar tumlade neråt. Lousie, tänkte han om och om igen, Louise, hur ska det kunna fungera utan Louise? Det går aldrig, bestämde han sig för. Därför MÅSTE hon leva, Louise. Louise, Louise. Lever du, Louise? Sedan fick han fram flickans uppochner vända huvud. Han vände det försiktigt så att ansiktet syntes. Sedan satte han sig ner i en hög på marken och började skrika. I vantro.
"VET DU VAD, FLICKA?" frågade KHAOS och drog en fram en svart, tillvriden kniv ur tomma luften. "VET DU HUR MYCKET SMÄRTA EN SJÄL KAN TILLFOGAS MED EN KNIV SOM DENNA?" Han log ett isande leende och hög mot den chanslösa flickans hjärta. Han blev ganska förvånad när hugget missade och träffade Louises hastigt försvinnande arm istället. Hon hade kastat sig ut genom hålet i väggen. KHAOS tittade ut och väntade misslynt ett tag. Sedan förintade han, med ett leende på läpparna, hennes minne och hjärta och själ. Han skrattade.
Edvin gick bekymmerslöst över gatorna i Eo-galeis dolda stad. Han hade anlänt dit för ungefär en halvtimme sedan, i sällskap med Eo-galei och dennes jaktsällskap. Han hade ätit en överdådig måltid i stadens palats och var nu helt tillfreds med livet. Han hade bestämmt sig för att en upptäcksfärd liknande de han gjort som ung var precis vad han behövde efter äventyret med snölavinen. Han undrade flyktigt vad som hänt med Louise, och slog det sedan ur huvudet.
Det var när han gick genom hantverkarnas kvarter som det hände. Han kände ett skarpt stick av smärta i ena armen, och av någon anledning kom han att tänka på Louise. En geting, tänkte han sedan. Sedan tänkte han, än en gång, Louise! Han sjönk ihop mot en vägg och började gråta.
Eo-galei fann honom där, ett par timmar senare. Han förstod inte, men det gjorde inget, eftersom Edvin inte heller förstod.
Fast det var inte slutet. Det verkliga slutet, om man nu kan kalla det ett 'slut', var nog när dolken plötsligt försvann. Och uppenbarade sig på ängen en ung herdinna använde som betesmark.
Hon nynnade stillsamt på en liten visa hon själv hittat på. Den handlade om Krig och Våld och Död, och en soldats trofasthet mot sin befälhavare. Solen for sakta över sin bana. Kanske skulle hon hitta dolken, kanske skulle hon inte. Endast härskardolken själv vet vem som är värdig.
"Lucy?" Den vackra herdinnan reste sig upp, och gick därifrån. I hennes bälte glimmade ett föremål i kvällsolen sista sken, ett föremål som inte funnits där tidigare. Ja, hon var definnetivt värdig. I alla fall värdig nog att inte glömma dolken hemma redan nästa dag, som en viss pojke en gång gjorde