Detta är förstås också borttaget (inget nytt längre ned):
Edvin och Louise fann sig upphängda sida vid sida på en ganska ubekväm bergvägg. Dassmodem stod framför dem och flinade elakt.
?Nu är du inte så kaxig, vad!? fräste han överlägset medans han gned sig om baken. Louise hade lyckats smyga sig på honom baklänges och ge honom en ordentlig spark. Louise stirrade bara lugnt och stadigt men utmanande på honom.
?Jaså,? fräste han, ?vilket skulle vålla dig mest lidande. Att se flickan,? han uttalade det med ett ordentligt mått förakt ?, dö eller att dö ifrån henne??
Han tycktes begrunda detta en stund innan han slutligen valde att döda Louise först.
?Jag ska ge dig en chans. Du får ditt svärd och jag använder min magi.?
Han gick fram och knöt loss henne.
?Här har du ditt svärd!? sade han och slängde det åt henne, ?Bered dig på att dö!?
Han formade ett eldklot och slängde det på henne. Louise steg lugnt åt sidan.
?Jaså,? fräste Dassmodem ?, få se om du klarar det här!?
En stråle av bländande vitt ljus sköt ut ur hans hand i riktning mot Louise ögon. Louise stod kvar där hon var. Hon blundade. Ljuset försvann och Dassmodem morrade. Det började regna gröna blixtar. Louise drog sitt svärd som började glöda med en intensiv blå glöd. Sedan slog hon snabbt pch skickligt undan blixtarna en efter en.
?Nu tycker jag vi leker en annan lek!? vrålade Louise som inte alls såg så lugn ut längre, små spikar av grönt ljus skjöt ut ur hennes fria hand. Den första attacken träffade Dassmodem i fötterna. Han vrålade och började hoppa undan.
?Vad i hela?? vrålade Dassmodem.
?Du kanske har hört talats som svärdsmagi.? sade Louise och blinkade mot honom.
Hon fortsatte att leka med honom på diverse olika sätt i säkert en kvart sedan lyckades Edvin huttra fram mellan blåfrusna :
?Louise! Jag fryser.?
?Oj då!? sade Louise och kallade ner en blixt som klöv Dassmodem i 132 bitar och 7 liter blod.
?Vi behöver visst skydd över natten.? sade Louise.
?Varför kan vi inte bara sticka tillbaks??
?Visst, fixar du det då.? undrade Louise och såg sig om efter skydd för natten.
Så svårt kan det väl inte vara, tänkte Edvin. Han blundade och tänkte på sitt tält. Inget hände. Han koncentrerade sig. Inget hände. Han började gå. Han stannade snubblande på något och föll med huvudet in i bergväggen. Edvin slog upp ögonen och kollade vad det var han snubblat på. Först såg det ut som en widescreen-tv. Han undrade hur han visst det. Sedan kände han hur en hand snabbt slet åt sig tv:n. Han såg handen försvinna in genom ett hål i luften. Tydligen kunde till och med Jobert Rodan tappa saker.
Då märkte han att Jobert hade lagt dit något annat istället. En burk Tsatsiki! Edvin var vrålhungrig och försökte genast slå upp den mot bergväggen. Han stod och bunkade tills Louise kom tillbaks.
?Louise,? gnällde han, ?jag kan inte få upp min Tsatsiki-burk.?
?Testa att be den.? sade Louise ironiskt.
?Tsatsiki öppna dig!? mässade Edvin. Det hände inget med burken men däremot började bergväggen röra sig?
Pirrin var medveten om sai-el krigarnas nyfikna blickar. Och Landalfs forskande. Han försökte strunta i dem, försökte koncentrera sig, men det gick inte så bra. Hela tiden kunde han bara tänka: Känner han igen mig? Är jag avslöjad? Vad händer ifall de gör det? när han egentligen skulle tänka: 'Vart är Edvin?'. Kristallkulans innandöme var en dimmig sjö. Med absolut ingen sikt.
"Nå?" frågade landalf otåligt "ser du honom? Jag kan göra det där själv, vet du..." Pirrin viftade avärjande med handen, en gest som sade 'Ja, ja, vi kan ta det där senare'. Pirrin kände sig sjösjuk, ridsjuk och magisjuk. Efter en stunds funderande på detta insåg han att det var rampfeber. Så klart.
"Jo..." sade han sakta, medveten om att detta skulle, om det nu var möjligt efter den-där episoden vid duellen, sänka hans rykte ordentligt. "Skulle ni, möjligen kunna..? Ja, ni vet, lämna mig ifred?"
Sai-el fnissade retsamt. Landalf såg Bådande ut. Pirrin svalde.
"Jag" sade Landalf fast. "Jag..." Han lät ordet hänga dramatiskt i luften. Sedan gick han, tillsammans med sai-el, ut ifrån tältet. Pirrin stirrade ett ögonblick efter honom, sedan fortsatte han att söka efter Edvin och Lousie i kristallkulan.
Kapitel 125
Edvin släppte sakta ut luften. Han hade hållit andan.
"Det är..." sade Lousie och sökte efter ord "otroligt. Helt.. otroligt."
"Det är en rikedom" sade Edvin, vars girighet plötsligt gjorde sig påmind. Han glodde dolskt på Lousie.
"Det är mer än så, det är... massor. M a s s o r av pengar, juveler och värdefulla saker. Jag menar... Massor! Ett helt berg..." Hon såg sig omkring i grott... skattkammaren.
"Jaa..." sade Edvin sakta "Jag undrar hur jag ska få hem allt." Lousie rykte till.
"V a d var det där!?" krävde hon att få veta. "Varför lade du in ett singular i den-där meningen!?"
Edvin såg ointresserat på henne en stund, sedan lät han åter blicken svepa över ögonfröjden. Lousie stampade med foten i marken. Precis som på TV.
"N å ?" krävde hon att få veta. Edvin ignorerade henne. "Du inser väl att jag ska ha störst del av skatten eftersom jag räddade ditt liv, Edvin?" tillade hon elakt. Edvin skrek till, stirrade på henne och började sedan darra ursinningt.
"Vaddå!?" frågade han argt. "Det är min skatt, min! Jag kom på lösenordet!!" Lousie blängde tillbaka
"Jasså?" frågade hon, och hennes röst steg ett par oktaver "och hur stor chans skulle du ha haft till det ifall du var d ö d ?"
"Du ska inte vara så..." Och sedan var slagsmålet i full gång.
Pirrin kisade. Var det där dem? Eller var det inte... Ett träd kanske. Det var helt omöjligt att se något med all den här magiska turbulensen som, av någon oförklarlig anledning, var i farten. Han suckade och skulle precis ge upp när han hörde några enstaka ord ifrån kristallkulan. Han ryckte till. Ett träd kunde inte tala! Så det var uteslutet... Han lutade sig närmare.
"Din... idiot!.. ajje!... min... jag sade ju... dumma... Tsatsiki!" han undrade ett ögonblick vad tsatsiki hade med saken att göra, sedan ryckte han bara på axlarna och gjorde sig berred för Slatsjokiistevs magiska hel-vägs förflyttnings formell.
Det enda problemmet var att han räknade svagt fel på lognituden. Vilket resulterade i att en kudde kom tillbaka istället för Edvin och Lousie.
Lousie hade precis fått in ett riktigt bra nack grepp om Edvin när världen plötsligt krängde till. Det nästa som hände var att en hel koloni med kuddar stirrade tomt på henne. Hon skrek, förstås.
?Was?? sade en av Kuddarna. (För er som inte kan kuddiska hänvisar jag till nordstedts tyska-lexikon. Eftersom jag inte heller kan kuddiska har jag dock lyckats övertala samtliga kuddar till att prata Svenska. För vidare information om sverige hänvisar jag till national encyklopedin.)
?Hmmm,? sade en annan kudde och kliade sig i halsen. Sedan fick de syn på Edvin och Louise.
?Ska vi slås om dem eller dela?? undrade en.
?Vi slåss!" tyckte en av de yngre.
Majoriteten tyckte dock att man skulle dela på dem. Några av de äldre fick äran att börja. De ville gärna få tyst på den skrikande varelsen så de tog henne först.
Edvin kvicknade till. Sedan återkom minnet och synen. Han och Louise hade slagits. Om guld. Nu när han tänkte efter undrade han vad han skulle gjort med allt detta guld. Han bestämde sig för att Louise kunde få allt. Sedan fick han syn på henne. Hon hängde i tomma luften, skrek och såg ut som om någon försökte slita av henne på mitten. Han rotade i sin ficka. Det enda som fanns där var en löv. Han tog fram det. Något flåsade mot honom. Han höll lövet framför ögonen. Nu såg han att några underliga varelser, med något som liknade rakblad som tänder, verkligen försökte slita Louise i bitar. Edvin insåg även att han inte tyckte om det.
?Släpp henne!? vrålade han. Inget hände. Däremot började varelserna vända sig mot honom.
?Så det är så ni vill ha det?? sade han hotfullt och kavlade upp armarna. Sidled!
Louise trodde kanppt sina ögon. Men vem skulle gjort det när man ser en ensam man med alldelles för mycket adrenalin i kroppen attackerar en hel flock kuddar med vänster hand?
Det hördes en massa gnäll och och tjut. Sedan så krängde det i dörren. Louise kände hur hennes fötter och armar släpptes fria.
?Vem räddar vem?? sade Edvin stolt.
Edvin och Louise bestämde sig snart för att lämna grottan. Det var ingen bra ide att befinna sig i ett litet utrymme tillsammans med en hel hjord kuddar.
"Vi gar ner för sluttningen" föreslog Edvin.
"Nej, vi gar at det här hallet" Louise pekade at ett helt annat hall.
"Varför ska du alltid bestämma?" klagade Edvin.
"Varför ska vi ga at ditt hall?"
"Det verkar vara ett bättre alternativ."
"At ditt hall är det fullt med klippor...."
Och sa fortsatte de att gräla. Det slutade med att de gick skilda vägar. Louise at sitt hall, Edvin at ett annat.
När de separerat ett hundratal meter sa kom Louise ihag nagot viktigt som hon hade glömt. Hon vände sig om och skrek efter Edvin:
"Din stornästa idiot!!!"
Oturligt nog sa är det inte särskilt smart att skrika högt när man befinner sig pa ett brant snötäckt berg.
Det sag ut som om bergstoppen rörde sig en aning, sedan kastade sig tusentals ton snö sig ner för bergssluttningen.
Edvin tog skydd bakom en närbelägen klippa.
Sedan ropade han åt Louise, som vid det här laget bestämt sig för att klippor nog inte var så dumma ändå. Han ropade:
"Skynda dig hit fort, annars blir du begravd!"
Louise, som vid det här laget sprang som fan, minskade effektivt avstandet mellan sig själv och klippan. Oturligt nog sa minskade