Nu kommer äntligen fortsättningen (så det så):
Dassmodem flinade brett medan han betraktade sin fångst. Nu skulle Bal?Sauron bli nöjd. Frågan var om han skulle döda dem, tortera dem eller ta med dem levande till Bal?Sauron. Hans order hade helt enkelt varit att ?se till att bli av med Edvin och ta med dolken tillbaka?, men lite tortyr kunde väl aldrig skada?
?Rör honom inte!? utbrast flickan som var i Edvins sällskap.
?Dumma flicka?? sade Dassmodem ?Du ska också dö??
?Inte om jag dödar dig först!? utbrast Louise.
?Var inte dum nu?? sade Dassmodem överlägset ??men jag måste erkänna att du är modig. Dum, men modig. Vill du säga mig ditt namn innan jag gör slarvsylta av dig??
Louise log.
?Nå?? undrade Dassmodem som inte kunde förstå sig på flickans beteende. Han hade inte hela dagen på sig för den delen. Och så var det något med flickan som fick honom att rysa.
?Mitt namn?är Louise? sade Louise och Dassmodem stapplade ett par steg baklänges.
?Det är inte möjligt?? mumlade han ?jag har blivit lurad?
?Hur är det fatt?? undrade Louise ?kom det som en överraskning??
?Du har ingen aning om vem du har att göra med? sade Dassmodem och kämpade för att återfå fattningen.
?Åh, det vet jag mycket väl? sade Louise ?jag vet PRECIS vem du är?
Det här kunde inte vara sant! Han hade tagit sig an den långa färden som behövdes för att nå den ultimata kraft som behövts för att förflytta en annan person till sig själv och behövt betala ett högt pris för det hela. Och sedan visade det sig att HON var med Edvin?
?Vad händer Louise?? undrade Edvin ?har du träffat honom tidigare??
?Tyst med dig nu? sade Louise ?stå inte i vägen?
?Jag vet vem du är också. Du är ?hon som kommer med liten blomma i knapphålet?? sade Dassmodem.
?Åh, så du visste det?? undrade Louise leende.
Nej, han hade inte vetat det från början. Det var först när han hört hennes namn som han förstod vad hon råkat ut för. Men kunde det verkligen vara så illa? Kanske det inte stämde, det han fått veta? Hur skulle hon kunna?
?Ska du stå och fundera hela dagen, eller är du redo att slåss?? undrade Louise och tog ett steg framåt.
?Jag ska slåss. Och jag ska vinna!? sade Dassmodem och skickade ett skiva av eld, stort som ett vagnshjul mot sin motståndare.
Louise stod lugnt kvar utan att ta den minsta skada av den mäktiga attacken.
Dassmodem stirrade tvivlande på flickan framför sig. Hade han missat? På nytt samlade han sig för en attack och med sin nu brinnande häger hand pekade han mot Louise. En lång kedja av eld sträckte sig fram till henne och smälte bort all snö på vägen fram. Men Louise stod likväl oskadd ett par meter framför honom.
??Hur?!? flämtade Dassmodem och började långsamt backa undan för att kunna tänka.
?Magi biter inte på mig. Det är en del av den träning jag fått. Om du ska rå på mig får du ta till andra medel? sade Louise och ställde sig i stridsposition.
?Så roligt ska vi inte ha än?? sade Dassmodem och satte sig på huk. Snön runt honom började glöda med ett blåaktigt sken.
Louise reagerade efter ett tag och rusade fram till sin motståndare för att få honom att avbryta vad det nu var han höll på med. Men innan hon kom fram reste sig en varelse upp ur snön. Den såg ut att bestå helt enbart av snö även om dess muskulösa kropp antydde att det inte var en vanlig snögubbe. Formen påminde litet om en människa, men hade en stark antyndan om drag från trollsläktet.
?Även om min magi inte kan skada dig så kan den där säkert det!? utbrast Dassmodem och skrattade. Sedan satte han sig tungt ned i snön och stönade. Han andades med tunga andetag och helt plötsligt tycktes han medveten om kylan som härskade på bergssidan. Det fanns inte mycket kvar av hans krafter nu, men den här besvärjelsen hade varit nödvändig. Även om ?hon som kommer med liten blomma i knapphålet? misslyckades med det hon måste göra skulle han ändå vara död snart om han inte krossade Edvin och återvände med dolken. Hur som helst var hans tid snart inne?
Louise fann sig plötsligt öga mot öga med något som Dassmodem skapat av snön på berget, något som såg ruskigt stort ut och som dessutom blockerade hennes framfart. Men det skulle väl inte bli några problem?Hon var ju trots allt en mästare inom alla former av beväpnad strid, och även obeväpnad om det skulle behövas. Plötsligt insåg hon att det nu skulle behövas. Hennes vapen var kvar i lägret någonstans långt borta, kanske i en annan värld.
Plötsligt rusade snömonstret rakt mot henne och klubbade till henne i huvudet med sina båda händer. Hon tappade fotfästet och föll baklänges ned i en snödriva, men kom snabbt på fötter om än med en bultande huvudvärk. Attacken hade kommit helt oväntat, snökillen var tydligen snabbare än hon trott. Aldrig mer skulle hon göra misstaget att underskatta en motståndare. Hon hopades att hon skulle få tillfälle att komma ihåg det.
Monstret kom återigen närmre och svingade en snöhand mot henne i samma hastighet och med samma förödande kraft som en hel lavin. Återigen flög Louise genom luften och landade nu en bit högre upp i backen. Men så lätt skulle hon inte ge upp, hon kom snabbt på fötter, rusade fram till sin motståndare som nu kommit närmre och fick in en kraftfull spark i varelsens mage. Hon föll till marken, men det gjorde inte hennes motståndare. Istället böjde han sig fram och lyfte upp henne på rak arm.
?Edvin!? skrek hon ?ta hand om Dassmodem medan jag?spöar skiten ur snögubben här!?
?Eh, ok? svarade Edvin ?är du säker på att du inte behöver hjälp?!?
?Nej!? skrek Louise ?ta Dassmodem medan hans krafter är slut!?
Snömonstret lyfte sin fria hand och skulle just till att slå sönder Louise då han ändrade sig. Istället slungade han in Louise i en klippvägg så att luften for ur henne och en stor snödriva föll ned över henne. Sedan tog han ett vigt skutt och ställde sig ivägen för Edvins framfart.
?Kan inte du gå och slå på Louise lite medan jag gör upp med Dassmodem?? undrade han.
Till svar fick han en spark i magen och landade en meter längre bort. Monstret fortsatte sedan målmedvetet mot honom för att avsluta jobbet.
Då kom plötsligt Louise flygande genom luften. Monstret upptäckte inte henne förrän hon fick in en kraftfull spark i dess huvud och då var det för sent. Huvudet flög av och rullade sedan ned för sluttningen, slog till en sten och slittrades i småbitar.
Louise reste sig upp efter att ha landat över snömonstrets livlösa kropp. Hon haltade lite svagt, men annars mådde hon bra med tanke på omständigheterna. Hennes krafter började även de tryta och när hon nu inte kunde koncentrera sig på att stänga ute den värsta kylan kände hon varenda kylig vind som svepte över dem. Men hon log i alla fall.
?Nu är din sista stund kommen? sade hon och haltade försiktigt fram mot Dassmodem.
Dassmodem log även han. Han skrattade torrt och försökte resa sig upp, men var för trött. Istället förde han sin ena hand bakom ryggen och ett tag var Louise rädd att han skulle ta fram någonting farligt, men istället började han bara tala:
?Det ser inte bättre ut??
Medan hon närmade sig sin fiende undrade Louise hur hon skulle döda den andre. Hon var inte van vid att döda de som inte kunde göra motstånd, men hon var fullt kapabel till det. Antagligen skulle hon bara vrida nacken av honom och sedan skulle de vara klart.
?Nu känns det som om det är dags?? stönade Dassmodem ?dags att ta farväl till den här världen??
?Ska man dö så ska man göra det på ett stilfullt sätt? sade Louise bittert. Ett tjugotal meter bakom sig hörde hon hur Edvin kom på fötter och började närma sig.
?Så sant, så sant? sade Dassmodem och flinade till. För ett ögonblick fick han en kuslig glimt i ögonen som fick Louise att rycka till.
?När jag nu ändå kommer att dö?? fortsatte han ??så kan jag lika gärna ta er med mig!?
Sedan brast han ut i gapskratt och drog fram handen som han haft bakom ryggen. Med sitt tränade öga kunde Louise se hur den sken av magi. Dassmodems sista krafter var samlade där.
Ett silverfärgat klot av ren magi samlades i hans hand och när han släppte taget om det flög det rakt upp mot bergets topp. Samtidigt som klotet slog in i berget och fick det att våldsamt skaka till, föll Dassmodem till marken. Han var ännu inte död, men han orkade heller inte sitta upp längre.
Louise vände upp blicken mot toppen av berget och fick syn på en stor våg med snö som vräkte ned mot dem.
?Spring!? skrek hon till Edvin som kom gående mot henne ?oroa dig inte för mig, jag kommer genast efter!?
Edvin fick syn på den enorma snömassa som kom glidande nedför berget rakt mot dem. En liten bit bort fick han syn på en mindre klippa. Med en överraskande snabb fart pulsade han genom snön och nådde till sist fram till klippan. Det var den mest skyddade platsen som fanns nu när snön var på väg ned.
Han satte sig ned och pustade ut. Visst var det kallt och visst frös han, men att han klarat sig undan lavinen var de viktigaste. Då kom han plötsligt att tänka på Louise. Han lugnade ned sig lite när han kom ihåg att hon hade sagt att han inte skulle oroa sig. Sedan kom han på att hon hade varit halt sist han såg henne och kastade sig ut ur gömstället.
Där borta, fortfarande tjugo meter bort kom hon halvspringande mot säkerheten. Hans blick sökte sig uppåt och fick syn på den stora vita vågen som nu tycktes större än förut.
?Skynda dig!? skrek han ?du är säker här!?
Men hon skulle inte hinna. När hon var mindre än fem meter bort kom den väntade katastrofen över dem och Edvin kastade sig tillbaka för att ta skydd.
Snömassorna slet tag i Louise och drog henne med sig ned för berget.
Lousie tappade andan, det var snö, snö, snö överallt. Hon hade snö i håret, i munnen och i lungorna. Hon fick ingen luft! Snön fortsatte att forsa över henne, och hon kämpade förtvivlt för att komma upp till ytan. Men ett klippblock valde exakt det ögonblicket för att, knuffad av snömassorna, slå in i hennes sida. Lungorna exploderade. Den lilla luft hon hade kvar försvann. Det värkte som satan, hon grävde sig fram genom de virvlamnde snömassorna och skrek i panik.. Hennes tanke "Och jag sade aldrig att jag älskar honom..." innan hon svimmade, kvävd av de otaliga snömassorna.
Snömassorna begravde även den förkorade Dassmodem. Det brydde han sig dock inte om, han var nämligen redan död då den vita vågen nådde honom. I alla fall var hans själ död. Dassmodems själ stod och stirrade ned på den döda kroppen som låg vid hans fötter. Det spelade ingen roll att kroppen låg under tio meter snö, han visste ändå var den var. Det var inte precis något man glömmer i första taget.
?JAG ÄR KHAOS, BRINGAREN AV SLUTET? sade plötsligt en röst och när han vände sig om fick han syn på en mörkklädd figur. Mörkklädd var det minsta man kunde säga om figuren. Han hade en svartblänkande rustning, svart mantel och ett stort silverglänsande svärd hängde vid hans sida.
?Det förstår jag väl!? fräste Dassmodem ?jag hade väl inte väntat mig tomten i alla fall!?
Khaos tog ett hårt grepp om Dassmodems arm och började leda honom mot vad som tycktes vara ett stort svart hål mitt i luften. Ett hål kanske inte heller var rätt ord eftersom det hela var ett enda fält av pulserande mörker. Hur som helst lade Dassmodem inte någon större vikt vid det. Aningen bryskt föstes han in genom portalen och kom på andra sidan ut vid foten av en enorm fästning.
?MITT ENKLA LILLA HEM? sade Khaos.
?Vem bryr sig?? undrade Dassmodem.
?JUST DET JA, DU HAR JU VARIT HÄR FÖRUT? sade Khaos.
?Hur visste du det?!? utbrast Dassmodem.
?DET ÄR SÅDANT MAN BARA VET? sade Khaos ?HITTADE DU NÅGOT INTRESSANT??
?Du vet mycket väl vad som hände, det känner jag på mig nu! Du lämnade den där lappen där det stod ?hämta Dassmodem när Louise dödat honom? och en del detaljer angående min död, framme med flit!?
?DET ÄR MYCKET MÖJLIGT?? sade Khaos ?OM DU URSÄKTAR SÅ SKULLE JAG VILJA HA TILLBAKA VAD DU STAL AV MIG DEN GÅNGEN. SOM DU SER STRAFFAR DET SIG ATT STJÄLA FRÅN MIG?
?Den gången? Det var ju bara några dagar sedan, du får det att låta som om det skulle ha varit länge sedan.? Sade Dassmodem och lämnade motvilligt över ett föremål inslaget i någon form av svart substanslöst tyg ?men det är en sak som jag inte förstår.?
?JASSÅ?? sade Khaos ?VAD DÅ??
?Borde inte du liksom ha en massa timglas och sådant för att se hur lång tid alla har kvar att leva??
?TIMGLAS? ÅH, NEJ?DE ÄR så GAMMALMODIGA? sade Khaos och drog rustningen lite åt sidan för att visa en liten sak som han hade vid vristen ?DIGITALUR?
?Digitalur?? undrade Dassmodem ?Vad är det??
?DET ÄR INGET DU BEHÖVER BRY DIG OM? sade Khaos ?SÅ, NU ÄR VI FRAMME.?
?Tänker du använda min själ igen?? undrade Dassmodem.
?INTE NU GENAST, DET HAR VARIT LITE ONT OM FOLK SOM FÖTTS OCH SÅ VIDARE? sade Khaos ?JAG STÄNGER HELT ENKELT IN DIN SJÄL OCH LÅTER DEN STÅ LÄNGST BAK I KÖN SÅ LÄNGE DET GÅR. SOM DU VET KOMMER DU INTE ATT MINNAS NÅGONTING FRÅN DETTA LIV NÄR DU TRÄDER IN GENOM DESSA PORTAR?ÄR DET NÅGOT DU VILL ATT JAG SKA BERÄTTA OM??
?Lyckades jag döda Edvin?? undrade Dassmodem.
?NEJ?? sade Khaos ?MEN DET VAR TREVLIGT ATT DU FRÅGADE DET ISTÄLLET FÖR VAD SOM ÄR MENINGEN MED LIVET, DET BRUKAR FOLK GÖRA OCH DET TAR HISKELIGT LÅNG TID ATT FÖRKLARA uijkkkkkkkkkkkkk5rt7484?
?Är det meningen med livet??
?ÄR VAD MENINGEN MED LIVET??
?uijkkkkkkkkkkkkk5rt7484?
?NEJ, DET VAR BARA FÖRFATTARENS KATT SOM GICK PÅ TANGENTBORDET?
?Va?? undrade Dassmodem ?Vad pratar om??
?DET ÄR INGET SOM NI DÖDLIGA SKA BRY ER OM. ENDAST PHORUMET HAR FULL MAKT, INTE ENS JAG HAR NÅGON MAKT ÖVER DEM.?
?Jag har alltid hört att de ska vara rätt konstiga, men svarar inte även de inför dig till sist??
?NEJ?DET ÄR ETT ANNAT DISTRIKT.?
?Men vad är meningen med livet??
Just då spelade Khaos?s digitalur upp en begravningstrudellut och Khaos fick en bekymrad min.
?JAG HAR INTE TID MED DET NU. DET HAR ÄNDÅ MED VERKLIGHETEN ATT GÖRA, SÅ DU HAR INGEN NYTTA AV ATT VETA DET. LÄS EN BOK ISTÄLLET.?
Och så kastade Khaos in Dassmodem genom porten till sin boning. Där kunde han gott sitta. Nu hade Khaos viktigare saker att ta hand om. Ännu en betydelsefull person hade dött. Turligt nog var det bara de viktigaste personerna som han behövde eskortera.