Allt var en enda mörk vithet. En tyngd som av hela världens öde hotade att krossa henne.
Nagonting lättare en en solstrale och vassare än en strimma hopp skar plötsligt genom hennes kropp. All tyngd lyftes fran hennes axlar, och hon kände hur kylan och alla känslor av förtvivlan och hoplöshet rann bort,
Louise fann sig själv staende pa den snökläda bergssluttningen, och sag pa världen som hon aldrig hade sett den förut.
"DE BRUKAR SÄGA ATT LIVET ÄR MYCKET VACKRARE NÄR MAN ÄR DÖD." Sade KHAOS och ställde sig jämsides med Louise.
"Är jag död?" Fragade Louise genast. Hon tänkte att hon borde vara rädd, men det var hon inte.
"EN SMULA AVLIDEN SKULLE VI KUNNA SÄGA:" Svarade KHAOS.
"Vad händer med mig nu?"
"DU BLIR ATERANV... ÄH... KOMPOST... EH.. REINKARNERAD:"
Louise nickade, "Finns det ingen utväg?"
KHAOS skrattade, det lät som ett jordskred. "BARA DE ENFALDIGA TROR ATT DET GAR AT SPRINGA FRAN DÖDEN."
"Sa det finns inget som jag kan göra?"
"DÖDEN HINNER ALLTID IFATT EN."
"Ingen klarar sig?"
KHAOS skakade pa huvudet. "TILL OCH MED PHORUMETS MEDLEMMAR SVARAR INFÖR DÖDEN TILL SIST."
Det gick inte att göra nagot at det, Louise kände ända inte nagon anledning att försöka.
KHAOS gjorde en gest med handen, och en skiva av mörker, av renaste ingenting, framträdde i luften framför dem.
Hade nagon med förmagan att se det spektrum av ljuset som är magins kulör, sa hade den mannen kunnat se hur tva otydliga gestalter tonade bort i morgonljuset, och försvan.
Vartenda litet liv i världen kan beskrivas som en saga. En av dem slutar just här.
Sagan är all...
To be continued...