OK då...
Det första som fick Edvin att förstå att han fortfarande levde var smärtan. Den ofattbara molnande smärtan. Det kändes som om han blivit misshandlad och lämnad att dö.
Han öppnade ögonen och såg sig försiktigt om i snövärlden.
"Louise?" ropade han försiktigt.
Louise stod och tittade på stället där hennes kropp låg under snön. Hon visste att det var slut. Hon var död. Det borde ha gjort henne mäkta upprörd, men det gjorde det inte.
"LOUISE?" sade en röst hårdare än ljudet av lavinen som dödat henne.
Hon lyfte blicken och mötte ett par lysande röda ögon. De lyste inte av ondska, det såg hon direkt. Varelsen (i brist pa bättre ord sa får det duga) var klädd i en svartblänkande rustning, svart mantel, och ett silverglänsande svärd hängde vid hans midja.
"JAG ÄR KHAOS, BRINGAREN AV SLUTET" förklarade han.
"Ä-är jag död?" Louise hade stammat av rädsla om hon fortfarande haft en kropp som kunde bli rädd.
Varelsen nickade. "KOM MED MIG NU". Han steg at sidan och avslöjade en portal av nagot slag som han hade haft bakom sig. Portalen bestod av ett pulserande mörker.
"Vad händer nu?" fragade Louise när hon steg in genom portalen tätt följd av KHAOS.
"DITT MINNE KOMMER ATT SPARAS I GUDARNAS EVIGA BOK, OCH DIN SJÄL KOMMER ATT HAMNA I EN NY KROPP".
"Mänsklig?"
"SÅDANA SAKER HAR INTE ENS JAG NÅGON ANING OM".
Portalen stängdes, och det sista dagsljuset stängdes ute fran de dödas värld. Mörkret slöt sig runt Louises ande.
KHAOS lede Louise genom långa mörka korridorer med en och annan fladdrande fackla. Långt bort hördes vatten droppa... Om det nu var vatten.
Det omaka paret kom fram till en bastant trädörr i slutet av korridoren. Det hade groteska ornanement, och en tung tvärslå istället för lås. Lousie stirrade frågande på dörren, och sedan på sin ledsagare.
"DETTA ÄR DÖRREN SOM DE NYA KROPPARNA NÅR JORDEN GENOM", upplyste KHAOS hjälpsamt. "HÄRIN TRÄDER INGEN UTAN MIN TILLÅTELS, ÖVERHUVUDTAGET."
En plan började ta form i Louises huvud. Hon smålog.
"Vad händer om man försöker, då?" frågade hon ljuvt, och lade handen över sin svärdsskida.
"FÖRSÖKER?" frågade KHAOS oförstående. "VARFÖR SKULLE NÅGON VILJA FÖRSÖKA?"
Louise anföll.
Edvin fick fram en bit av en jacka. Han fortsatte att gräva, skvätte iväg snön och slet och drog. Snön rörde sig fortfarande här och där. Enskilda stenar tumlade neråt. Lousie, tänkte han om och om igen, Louise, Louise? Louise, Louise. Lever du, Louise? Sedan fick han fram flickans uppochner vända huvud. Han vände det försiktigt så att ansiktet syntes.
Louise fäktade vilt åt höger och gjorde sedan ett utfall mot vänster sida av sin odödlige motståndare. Det här bara måste gå, tänkte hon och retirerade med ryggen mot en vägg. Annars kommer det inte att bli roligt, tillfogade hon dystert, när KHAOS plötsligt log ett isande leende. Louises svärd skramlade in i väggen. Hon gav KHAOS en hastig, vettskrämd blick, och dök sedan åt sidan.
Sscchhcchhsscchhllooopp!! Ett rykande hål uppenbarade sig i Lou... där Louise hade befunnit sig för bara en sekund sedan. KHAOS pekade arrogant med ett finger i riktning mot Louise, som för tillfället dansade runt och viftade med en liten dolk i luften. Hon sjönk ihop i en hög, och gav KHAOS en skräckslagen blick, i det att han närmade sig henne med ondsint krökta läppar.
"VET DU VAD, FLICKA?" frågade KHAOS och drog en fram en svart, tillvriden kniv ur tomma luften. "VET DU HUR MYCKET SMÄRTA EN SJÄL KAN TILLFOGAS MED EN KNIV SOM DENNA?" Han log ett isande leende och hög mot den chanslösa flickans hjärta. Han blev ganska förvånad när hugget missade och träffade Louises hastigt försvinnande arm istället. Hon hade kastat sig ut genom hålet i väggen.
Ljus. Överallt var det ljus. Louise kunde urskilja svaga fält av värme runt omkring sig. Och starka fält av kyla. Hennes själ for vilset omkring i vinden. Då och då fick hon svaga aningar av att någon annan jagade efter henne. Någon med en själ som en buldoser.
Skrämt försökte hon söka skydd bakom klippliknande känslofält men hon ändrade sig alltid i sista sekunden. Hon for fram och tillbaka, försökte hitta någon plats att gömma sig på. Den svarta buldoser själen följde henne hack i häl vart hon än gick.
Det Louise sedan upplevde kändes som en befrielse. Törst. Hunger. Smärta och kyla.
Hon satte sig mödosamt upp och hostade hackigt. Louise öppnade sina ögon och fokuserade blick på den oroliga pojken brevid henne.
"Edvin?" mumlade hon svagt. "Vad jag är glad att se dig."