Ok, Emil, du sade att jag fick stryka din, så...
Louise fann sig själv staende pa den snökläda bergssluttningen, och sag pa världen som hon aldrig hade sett den förut.
"DE BRUKAR SÄGA ATT LIVET ÄR MYCKET VACKRARE NÄR MAN ÄR DÖD." Sade KHAOS och ställde sig jämsides med Louise.
"Är jag död?" Fragade Louise genast. Hon tänkte att hon borde vara rädd, men det var hon inte.
"EN SMULA AVLIDEN SKULLE VI KUNNA SÄGA:" Svarade KHAOS.
"Vad händer med mig nu?"
"DU BLIR ATERANV... ÄH... KOMPOST... EH.. REINKARNERAD:"
Louise nickade, "Finns det ingen utväg?"
KHAOS skrattade, det lät som ett jordskred. "BARA DE ENFALDIGA TROR ATT DET GAR AT SPRINGA FRAN DÖDEN."
"Sa det finns inget som jag kan göra?"
"DÖDEN HINNER ALLTID IFATT EN."
"Ingen klarar sig?"
KHAOS skakade pa huvudet. "TILL OCH MED PHORUMETS MEDLEMMAR SVARAR INFÖR DÖDEN TILL SIST."
Det gick inte att göra nagot at det, Louise kände ända inte nagon anledning att försöka.
KHAOS gjorde en gest med handen, och en skiva av mörker, av renaste ingenting, framträdde i luften framför dem.
Hade nagon med förmagan att se det spektrum av ljuset som är magins kulör, sa hade den mannen kunnat se hur tva otydliga gestalter tonade bort i morgonljuset, och försvan.
Vartenda litet liv i världen kan beskrivas som en saga. En av dem slutar just här.
Sagan är all...
Louise blev förvånad när KHAOS också kom genom den svarta öppningen.
"Jag tro.. tro... trodde slutet var kommet nu..." stammade Louise.
?INTE ÄN! DET HÄR ÄR BARA EN SÄKERHETSÅTGÄRD! FÖLJ MIG!?
KHAOS lede Louise genom långa mörka korridorer med en och annan fladdrande fackla. Långt bort hördes vatten droppa... Om det nu var vatten.
Det omaka paret kom fram till en bastant trädörr i slutet av korridoren. Det hade groteska ornanement, och en tung tvärslå istället för lås. Lousie stirrade frågande på dörren, och sedan på sin ledsagare.
"DETTA ÄR DÖRREN SOM DE NYA KROPPARNA NÅR JORDEN GENOM", upplyste KHAOS hjälpsamt. "HÄRIN TRÄDER INGEN UTAN MIN TILLÅTELS, ÖVERHUVUDTAGET."
En plan började ta form i Louises huvud. Hon smålog.
"Vad händer om man försöker, då?" frågade hon ljuvt, och lade handen över sin svärdsskida.
"FÖRSÖKER?" frågade KHAOS oförstående. "VARFÖR SKULLE NÅGON VILJA FÖRSÖKA?"
Louise anföll.
Edvin fick fram en bit av en jacka. Han fortsatte att gräva, skvätte iväg snön och slet och drog. Snön rörde sig fortfarande här och där. Enskilda stenar tumlade neråt. Lousie, tänkte han om och om igen, Louise, Louise? Louise, Louise. Lever du, Louise? Sedan fick han fram flickans uppochner vända huvud. Han vände det försiktigt så att ansiktet syntes.
Louise fäktade vilt åt höger och gjorde sedan ett utfall mot vänster sida av sin odödlige motståndare. Det här bara måste gå, tänkte hon och retirerade med ryggen mot en vägg. Annars kommer det inte att bli roligt, tillfogade hon dystert, när KHAOS plötsligt log ett isande leende. Louises svärd skramlade in i väggen. Hon gav KHAOS en hastig, vettskrämd blick, och dök sedan åt sidan.
Sscchhcchhsscchhllooopp!! Ett rykande hål uppenbarade sig i Lou... där Louise hade befunnit sig för bara en sekund sedan. KHAOS pekade arrogant med ett finger i riktning mot Louise, som för tillfället dansade runt och viftade med en liten dolk i luften. Hon sjönk ihop i en hög, och gav KHAOS en skräckslagen blick, i det att han närmade sig henne med ondsint krökta läppar.
"VET DU VAD, FLICKA?" frågade KHAOS och drog en fram en svart, tillvriden kniv ur tomma luften. "VET DU HUR MYCKET SMÄRTA EN SJÄL KAN TILLFOGAS MED EN KNIV SOM DENNA?" Han log ett isande leende och hög mot den chanslösa flickans hjärta. Han blev ganska förvånad när hugget missade och träffade Louises hastigt försvinnande arm istället. Hon hade kastat sig ut genom hålet i väggen.
Ljus. Överallt var det ljus. Louise kunde urskilja svaga fält av värme runt omkring sig. Och starka fält av kyla. Hennes själ for vilset omkring i vinden. Då och då fick hon svaga aningar av att någon annan jagade efter henne. Någon med en själ som en buldoser.
Skrämt försökte hon söka skydd bakom klippliknande känslofält men hon ändrade sig alltid i sista sekunden. Hon for fram och tillbaka, försökte hitta någon plats att gömma sig på. Den svarta buldoser själen följde henne hack i häl vart hon än gick.
Det Louise sedan upplevde kändes som en befrielse. Törst. Hunger. Smärta och kyla.
Hon satte sig mödosamt upp och hostade hackigt. Louise öppnade sina ögon och fokuserade blick på den oroliga pojken brevid henne.
"Edvin?" mumlade hon svagt. "Vad jag är glad att se dig."