---Ok, nu blev det krångligt igen...Försöker ni skrämma bort eventuella författare? Hur som helst, det här går ihop med Emils version (som jag faktsikt gillar bättre hur som helst, alltså inte bara för att min version inte funkar annars [då skulle jag bara skriva om den])---
Det plötsliga försvinnandet av Edvin och Louise gjorde hela lägret upprört, fast på olika sätt. Klanhövdingarna drog slutsatsen att om Edvin inte hade dött på kuppen så skulle han ändå ha tagit sig fram till mötet i tid, som en riktig ledare borde göra. Därför beordrade de att en svart flagga skulle firas och att alla tält skulle vändas ut och in för att påvisa sorgetiden.
Pirrin, som misstänkte att det vore rätt onödigt att vara förutsedd att hjälpa en person som sedan imploderar var av helt annan åsikt. Han grubblade istället på vart Edvin tagit vägen. Eller hade han kommit för sent för att rädda Edvin, var det detta som han borde ha förhindrat?
Resten av lägret stod tvekande mellan de båda slutsatserna.
?Han kanske helt enkelt är död?? föreslog Landalf.
?Nej, det tror jag inte? sade Pirrin.
?Vad vet du om sådana här saker?? undrade Landalf bestört ?du är ju helt ny här, och ingen här känner dig!?
?Ta det lite lugnt, va?? föreslog Missandra ?jag känner honom?nästan. Och jag tror inte att det var hans tid att dö riktigt än.?
?Vad pratar ni om egentligen?? undrade Landalf och skrapade sig i huvudet.
Edvin stirrade förtvivlat ned längs sluttningen nedför vilken Louise hade försvunnit. Om hon fanns där nere så måste hon vara död, och det var det enda stället hon kunde vara på. Det kändes tungt att behöva se henne dö och nu när han verkligen förstod det hela satte hans sig tungt ned i snön och stirrade ut över landskapet. Det var dock inte mycket till landskap att titta på eftersom en tung dimma låg runt hela berget.
Så plötsligt delade sig dimman och Edvin kunde se vad som fanns där nere. Berget var visst inte beläget så långt norrut som han först hade trott. Det var bara här uppe som det var svinkallt. Där ner såg det ut som om det var sensommar fortfarande. Träden såg livfulla ut och buskarna?Just en fin dag att dö, ensam och frusen på ett gudsförgätet berg.
Men vad var det där? Ett helt läger såg det ut som, men det var omöjligt att se helt klart. Jo, visst var det någon form av hyddor, och det var för stort för att vara en liten infödingsby. Sedan fick han syn på ytterligare en sak: mitt över lägret vajade en enorm svart flagga, som syntes ända upp till berget även om den måste vara en mil längre bort och nästan lika mycket längre ned.
Detta fick Edvin att fundera och han ruskade lätt på huvudet och blundade. När han tittade på nytt syntes inte mer av lägret än en prick i fjärran. Det hela gjorde inte Edvin klok och han funderade på hur det kunde komma sig att han tyckt se dem på nära håll. Sedan gav han upp och började fundera på vad det kunde vara för några som fanns där nere medan han gnuggade sina stelfrusna fingrar. Kylan fick honom att känna sig smått yr och även lite trött fast det bara var tidig eftermiddag vid det här laget.
En svart flagga hade det varit. Nu gick det upp ett ljus för Edvin. En svart flagga och massor av tält av okänd form, det måste vara den mörke Bal?Saurons armé. Det måste vara den. Under hela sin barndom hade han fått höra gamla sagor om vad den onde Bal?Sauron hittat på. Ingenting hade lämnats levande i hans armés spår. Nu satt den onde själv där nere och skulle snart ta över världen. Han var nog säker på att ingen pojkslyngel kunde störa honom mer?
En tanke gick genom hans huvud och stannade plötsligt till: tänk om han hade varit en trollkarl, som Landalf. Nåja, inte som Landalf, men en trollkarl i alla fall. Då hade han kunnat avgöra kriget här uppifrån.
Han höll upp sina händer med handflatorna utåt, ungefär som den där konstnären han sett på marknaden i Broby. En kall vind blåste upp mot hans ansikte, men han tycktes inte märka det.
Han siktade med händerna mot lägret där nere och föreställde sig hur han skickade iväg ett eldklot rakt mot mitten, där som flaggan stod.
Just då blev han överväldigad av kylan och tröttheten och han föll ihop i snön. Det sista han tyckte sig se var en liten kula av eld som for genom luften, sedan blev allt svart.
?Den här sorgeperioden är ju löjlig!? utbrast Landalf där han spatserade fram och tillbaka under den svarta flaggan. Runt honom tisslade och tasslade Sai-el krigarna något om att han inte respekterade Edvins död. Eller något?
Hur som helst så borde de fortsätta färden som planerat, även om Edvin var död så måste de ju rädda världen! Han märkte hur främlingen Pirrimanos kom och ställde sig i närheten och att han pratade. Däremot var han för upprörd för att höra vad saken handlade om.
Plötsligt tyckte han sig ana någonting och i samma ögonblick hoppade Pirrimanos till lite lätt. Eller hade han gjort det strax innan?
En liten glödande kolbit kom flygande genom luften, passerade rakt igenom den svarta flaggan och antände sedan ett närbeläget buskage.
?Edvin!? flämtade Pirrimanos plötsligt och Landalf vände en intresserad blick mot honom. Vem var det där egentligen?