OK, lyckades passa in ditt inlägg, ugglan... Men gör inte om det!!!!!
Edvin slog upp långsamt upp ögonen, ännu en morgon som han inte ville möta. Han satte sig upp på sängkanten och ruskade på huvudet, därefter sträckte han sig efter sina kläder. Dessa slängde han på sig utan större entusiasm.
Ett lätt vinddrag var det enda som avslöjade att någon hade dragit ifrån tältfliken och stigit in i tältet, Edvin vände sig om eftersom han stod med ryggen till.
"Louise." sade han när hans hjärna identifierat varelsen framför honom. "vad förskaffar mig den äran?"
"Håll tyst med dig din dumme idiot, hövdingarna vill träffa..." någonting bakom Edvin fångade hennes uppmärksamhet och fick henne att tappa fattningen i några sekunder innan hon hann ropa: "...se upp!"
Edvin vände sig om och möttes av något som endast skulle kunna beskrivas som en tråd av ljus mitt i luften. Tråden vidgades och blev något som skulle kunna liknas vid en stor reva i luften. En reva som orangefärgat ljus sken ut genom.
Luften runtomkring började strömma till för att fylla igen hålet, vilket fick till följd att Edvin och Louise började dras rakt in i fenomenet.
Ett femtiotal meter längre bort kom Landalf gående mot Edvins tält. Han ville ha en privat pratstund med den utvalde innan denne gick till hövdingarna. Efter det skulle det vara omöjligt att få Edvin avsides för en pratstund. Den gamle trollkarlen fick tyvärr ingen pratstund som han hade tänkt, istället fick han plötsligt se hur Edvins tält bokstavligen imploderade. Det drogs ihop mot en punkt mitt i luften, krympte och försvann.
För andra gången samma morgon slog Edvin långsamt upp ögonen. Det första han blev medveten om var resterna av sitt tält, det andra var kylan. Den fruktansvärda bitande kylan som slet i skinnet, och isade ända in i märgen på honom. Huttrande satte han sig upp.
Dassmodem flinade brett medan han betraktade sin fångst. Nu skulle Bal?Sauron bli nöjd. Frågan var om han skulle döda dem, tortera dem eller ta med dem levande till Bal?Sauron. Hans order hade helt enkelt varit att ?se till att bli av med Edvin och ta med dolken tillbaka?, men lite tortyr kunde väl aldrig skada?
?Rör honom inte!? utbrast flickan som var i Edvins sällskap.
?Dumma flicka?? sade Dassmodem ?Du ska också dö??
?Inte om jag dödar dig först!? utbrast Louise.
?Var inte dum nu?? sade Dassmodem överlägset ??men jag måste erkänna att du är modig. Dum, men modig. Vill du säga mig ditt namn innan jag gör slarvsylta av dig??
Louise log.
?Nå?? undrade Dassmodem som inte kunde förstå sig på flickans beteende. Han hade inte hela dagen på sig för den delen. Och så var det något med flickan som fick honom att rysa.
?Mitt namn?är Louise? sade Louise och Dassmodem stapplade ett par steg baklänges.
?Det är inte möjligt?? mumlade han ?jag har blivit lurad?
?Hur är det fatt?? undrade Louise ?kom det som en överraskning??
?Du har ingen aning om vem du har att göra med? sade Dassmodem och kämpade för att återfå fattningen.
?Åh, det vet jag mycket väl? sade Louise ?jag vet PRECIS vem du är?
Det här kunde inte vara sant! Han hade tagit sig an den långa färden som behövdes för att nå den ultimata kraft som behövts för att förflytta en annan person till sig själv och behövt betala ett högt pris för det hela. Och sedan visade det sig att HON var med Edvin?
?Vad händer Louise?? undrade Edvin ?har du träffat honom tidigare??
?Tyst med dig nu? sade Louise ?stå inte i vägen?
?Jag vet vem du är också. Du är ?hon som kommer med liten blomma i knapphålet?? sade Dassmodem.
?Åh, så du visste det?? undrade Louise leende.
Nej, han hade inte vetat det från början. Det var först när han hört hennes namn som han förstod vad hon råkat ut för. Men kunde det verkligen vara så illa? Kanske det inte stämde, det han fått veta? Hur skulle hon kunna?
?Ska du stå och fundera hela dagen, eller är du redo att slåss?? undrade Louise och tog ett steg framåt.
?Jag ska slåss. Och jag ska vinna!? sade Dassmodem och skickade ett skiva av eld, stort som ett vagnshjul mot sin motståndare.
Louise stod lugnt kvar utan att ta den minsta skada av den mäktiga attacken.
Dassmodem stirrade tvivlande på flickan framför sig. Hade han missat? På nytt samlade han sig för en attack och med sin nu brinnande häger hand pekade han mot Louise. En lång kedja av eld sträckte sig fram till henne och smälte bort all snö på vägen fram. Men Louise stod likväl oskadd ett par meter framför honom.
??Hur?!? flämtade Dassmodem och började långsamt backa undan för att kunna tänka.
?Magi biter inte på mig. Det är en del av den träning jag fått. Om du ska rå på mig får du ta till andra medel? sade Louise och ställde sig i stridsposition.
?Så roligt ska vi inte ha än?? sade Dassmodem och satte sig på huk. Snön runt honom började glöda med ett blåaktigt sken.
Louise reagerade efter ett tag och rusade fram till sin motståndare för att få honom att avbryta vad det nu var han höll på med. Men innan hon kom fram reste sig en varelse upp ur snön. Den såg ut att bestå helt enbart av snö även om dess muskulösa kropp antydde att det inte var en vanlig snögubbe. Formen påminde litet om en människa, men hade en stark antyndan om drag från trollsläktet.
?Även om min magi inte kan skada dig så kan den där säkert det!? utbrast Dassmodem och skrattade. Sedan satte han sig tungt ned i snön och stönade. Han andades med tunga andetag och helt plötsligt tycktes han medveten om kylan som härskade på bergssidan. Det fanns inte mycket kvar av hans krafter nu, men den här besvärjelsen hade varit nödvändig. Även om ?hon som kommer med liten blomma i knapphålet? misslyckades med det hon måste göra skulle han ändå vara död snart om han inte krossade Edvin och återvände med dolken. Hur som helst var hans tid snart inne?
Louise fann sig plötsligt öga mot öga med något som Dassmodem skapat av snön på berget, något som såg ruskigt stort ut och som dessutom blockerade hennes framfart. Men det skulle väl inte bli några problem?Hon var ju trots allt en mästare inom alla former av beväpnad strid, och även obeväpnad om det skulle behövas. Plötsligt insåg hon att det nu skulle behövas. Hennes vapen var kvar i lägret någonstans långt borta, kanske i en annan värld.
Plötsligt rusade snömonstret rakt mot henne och klubbade till henne i huvudet med sina båda händer. Hon tappade fotfästet och föll baklänges ned i en snödriva, men kom snabbt på fötter om än med en bultande huvudvärk. Attacken hade kommit helt oväntat, snökillen var tydligen snabbare än hon trott. Aldrig mer skulle hon göra misstaget att underskatta en motståndare. Hon hopades att hon skulle få tillfälle att komma ihåg det.
Monstret kom återigen närmre och svingade en snöhand mot henne i samma hastighet och med samma förödande kraft som en hel lavin. Återigen flög Louise genom luften och landade nu en bit högre upp i backen. Men så lätt skulle hon inte ge upp, hon kom snabbt på fötter, rusade fram till sin motståndare som nu kommit närmre och fick in en kraftfull spark i varelsens mage. Hon föll till marken, men det gjorde inte hennes motståndare. Istället böjde han sig fram och lyfte upp henne på rak arm.
?Edvin!? skrek hon ?ta hand om Dassmodem medan jag?spöar skiten ur snögubben här!?
?Eh, ok? svarade Edvin ?är du säker på att du inte behöver hjälp?!?
?Nej!? skrek Louise ?ta Dassmodem medan hans krafter är slut!?
Snömonstret lyfte sin fria hand och skulle just till att slå sönder Louise då han ändrade sig. Istället slungade han in Louise i en klippvägg så att luften for ur henne och en stor snödriva föll ned över henne. Sedan tog han ett vigt skutt och ställde sig ivägen för Edvins framfart.
?Kan inte du gå och slå på Louise lite medan jag gör upp med Dassmodem?? undrade han.
Till svar fick han en spark i magen och landade en meter längre bort. Monstret fortsatte sedan målmedvetet mot honom för att avsluta jobbet.
Då kom plötsligt Louise flygande genom luften. Monstret upptäckte inte henne förrän hon fick in en kraftfull spark i dess huvud och då var det för sent. Huvudet flög av och rullade sedan ned för sluttningen, slog till en sten och slittrades i småbitar.
Louise reste sig upp efter att ha landat över snömonstrets livlösa kropp. Hon haltade lite svagt, men annars mådde hon bra med tanke på omständigheterna. Hennes krafter började även de tryta och när hon nu inte kunde koncentrera sig på att stänga ute den värsta kylan kände hon varenda kylig vind som svepte över dem. Men hon log i alla fall.
?Nu är din sista stund kommen? sade hon och haltade försiktigt fram mot Dassmodem.
Dassmodem log även han. Han skrattade torrt och försökte resa sig upp, men var för trött. Istället förde han sin ena hand bakom ryggen och ett tag var Louise rädd att han skulle ta fram någonting farligt, men istället började han bara tala:
?Det ser inte bättre ut??
Medan hon närmade sig sin fiende undrade Louise hur hon skulle döda den andre. Hon var inte van vid att döda de som inte kunde göra motstånd, men hon var fullt kapabel till det. Antagligen skulle hon bara vrida nacken av honom och sedan skulle de vara klart.
?Nu känns det som om det är dags?? stönade Dassmodem ?dags att ta farväl till den här världen??
?Ska man dö så ska man göra det på ett stilfullt sätt? sade Louise bittert. Ett tjugotal meter bakom sig hörde hon hur Edvin kom på fötter och började närma sig.
?Så sant, så sant? sade Dassmodem och flinade till. För ett ögonblick fick han en kuslig glimt i ögonen som fick Louise att rycka till.
?När jag nu ändå kommer att dö?? fortsatte han ??så kan jag lika gärna ta er med mig!?
Sedan brast han ut i gapskratt och drog fram handen som han haft bakom ryggen. Med sitt tränade öga kunde Louise se hur den sken av magi. Dassmodems sista krafter var samlade där.
Ett silverfärgat klot av ren magi samlades i hans hand och när han släppte taget om det flög det rakt upp mot bergets topp. Samtidigt som klotet slog in i berget och fick det att våldsamt skaka till, föll Dassmodem till marken. Han var ännu inte död, men han orkade heller inte sitta upp längre.
Louise vände upp blicken mot toppen av berget och fick syn på en stor våg med snö som vräkte ned mot dem.
?Spring!? skrek hon till Edvin som kom gående mot henne ?oroa dig inte för mig, jag kommer genast efter!?
Edvin fick syn på den enorma snömassa som kom glidande nedför berget rakt mot dem. En liten bit bort fick han syn på en mindre klippa. Med en överraskande snabb fart pulsade han genom snön och nådde till sist fram till klippan. Det var den mest skyddade platsen som fanns nu när snön var på väg ned.
Han satte sig ned och pustade ut. Visst var det kallt och visst frös han, men att han klarat sig undan lavinen var de viktigaste. Då kom han plötsligt att tänka på Louise. Han lugnade ned sig lite när han kom ihåg att hon hade sagt att han inte skulle oroa sig. Sedan kom han på att hon hade varit halt sist han såg henne och kastade sig ut ur gömstället.
Där borta, fortfarande tjugo meter bort kom hon halvspringande mot säkerheten. Hans blick sökte sig uppåt och fick syn på den stora vita vågen som nu tycktes större än förut.
?Skynda dig!? skrek han ?du är säker här!?
Men hon skulle inte hinna. När hon var mindre än fem meter bort kom den väntade katastrofen över dem och Edvin kastade sig tillbaka för att ta skydd.
Snömassorna slet tag i Louise och drog henne med sig ned för berget.
Lousie tappade andan, det var snö, snö, snö överallt. Hon hade snö i håret, i munnen och i lungorna. Hon fick ingen luft! Snön fortsatte att forsa över henne, och hon kämpade förtvivlt för att komma upp till ytan. Men ett klippblock valde exakt det ögonblicket för att, knuffad av snömassorna, slå in i hennes sida. Lungorna exploderade. Den lilla luft hon hade kvar försvann. Det värkte som satan, hon grävde sig fram genom de virvlamnde snömassorna och skrek i panik.. Hennes tanke "Och jag sade aldrig att jag älskar honom..." innan hon svimmade, kvävd av de otaliga snömassorna.
...