Sedan går de in i den mystiska tunneln, där de stöter på ett par smugglare, blir bakbundna, Edvin lyckas slutligen befri dem med sin gryende magi (Louise är utmattad), de når lägret. Där..
"Varför har ni vänt tälten ut-och-in?" frågade Edvin intresserat. Landalf hoppade till.
"Edvin!" flämtade han häpet, "Är inte du död?"
"Ja, och nu hemsöker jag dig", sade Edvin ironiskt, "sade inte Louise att jag lever? Vi splittrade oss i grottorna."
"Hon sade inte ett dugg", svarade Landalf modfällt.
"Avsvimmade personer gör nästan aldirg det, har du lagt märke till det någon gång?"
"Avsvim..", började Edvin häpet. Han avbröt sig.
"NÄSTAN aldrig?" frågade han misstänksamt.
"Ja... Jag hade en gång en morbror, och han..."
"Var är Louise?" frågade Edvin, som inte var särskilt intresserad av Landalfs släkt, eller, när det kom till kritan, Landalf själv.
"Hon är i sjukstugan", svarade Landalf svävande, "tar på krafterna, det där med att begravas levande under en lavin."
"Sjukstuga?" frågade Edvin oförstående. "Jag visste inte att vi hade en sjukstuga!"
"Nu har vi det..."