Det Elfendale och Christina skrev under rubriken Alvin Maker fick mig att tänka lite(hör och häpna).
Jag tycker att J K Rowling framstår som fantasygenrens största ansikte ?utåt? just nu (i Sverige i alla fall), även om många säkert ser Harry Potter-böckerna som barnlitteratur. Rowling syns och hörs mest i media nu av alla fantasyförfattare och varenda förälder ska köpa hennes böcker till sina ungar. Det är inne nu.
Men Rowling kommer aldrig att stå för definitionen av fantasy. När Harry Potter-hysterin väl har lagt sig, och det håller den redan på att göra, kommer Rowlings Harry att sjunka ner och förmodligen hamna i närheten av Astrid Lindgrens bås eller kanske CS Lewis, vad vet jag. Inget fel med det för all del, men Sagan om ringen kommer att stå kvar högst.
Jag tror att det främsta skälet till dess långlivade storhet är främst en egenskap och det är tyngden, hittar inget bättre ord. Jag talar om den tyngd som fått små pojkar/flickor att dra efter andan, vuxna män att klä ut sig till troll, rockband att skriva låtar osv.
Tyngden kommer ur främst tre saker. (1)Att äventyret sker under en ganska lång tid vilket innebär att karaktärer och platser förändras. (2)Att det någonstans, på sätt och vis överallt, finns ett ruvande mörker, ett allvar och det levereras till oss främst genom fruktan för Ondskan och genom våldet. (3)Att Tolkiens stil och språk är ålderdomligt, stelt, ibland nästan omständigt, trögläst och samtidigt vackert, dröjande.
Den tyngden lockar barnen att läsa trilogin och fungerar för många ungdomar och vuxna även som ett slags berättigande. Den tyngden får de tre böckerna och allt vad de innehåller att ligga kvar inom oss.
Just nu känner jag Tyngden av att det här blev väldigt pretentiöst, men ändå?