Jag klättrade i träd häromveckan. Klev iland på en strand, fick syn på en sådan där ljuvlig knotig tall och var helt enkelt bara tvungen att testa ...
Det var otroligt kul! Men:
- man inser ju vem som ska betala kläderna alternativt tvätta dem om man är ovarsam
- man är inte lika smidig och lätt som man en gång var och man vet att man kommer att bryta något om man trillar ner
- ett träd är OK, men klätterställningarna på lekplatsen är gjorda för betydligt mindre personer. Förresten fick man ju klättra i byggställningar häromåret och det är ju samma sak fast farligare. Och det var inte på lek.
- om man leker för mycket på barnens lekplatser kommer polisen och tar en. Åtminstone om man är en ensam karl. (Så jag klarar mig.)
Jag älskar att gunga men jag kan inte klämma in mig i en vanlig barngunga längre. Snyft! Men jag hittade stora vuxengungor på Nordens Ark och där hade jag jättekul. Ska bygga mig en egen gunga som passar mig. Ett annat utsökt nöje är pulkaåkning. Jädrans vad fort det kan gå och lite läskigt är det när man inser att man inte har någon broms eller styrspak.
När man får barn, får man återuppliva en del gamla minnen och det är roligt. Häromåret körde de "Professor Baltasar" på Bollibompa igen, och då satt familjen såkalrt bänkad. Professor Baltasar är nämligen KULT. Likaså Aktiebolaget Pling och Plång, Fablernas Värld och sist men inte minst Bebbes Godnattstund.
Som vuxen glömmer man tyvärr bort en del barnsliga nöjen såsom trädklättring, och det är lite synd. Jag har fortfarande roligt av en del gamla barnböcker, exempelvis Emil i Lönneberga. Som Astrid Lindgren sa: "Jag skriver för barnet i mig" Och hon hade rätt, visst har man ett barn i sig. Det har bara lite svårt att göra sig gällande när man tyngs av ansvar, lång planering och kanske några krämpor.
Att vara barnslig är inte samma sak som att vara omogen. Jag avundas i alla fall mina barns förmåga att leva i nuet.