Det här måste jag svara på bara för att jag också lyssnar på Alphaville - Forever Young är en så rysligt bra låt och kommer att ackompanjera mig genom hela nästa romans tillkomst, ihop med Pink Floyd.
Jag misstänker att killarna framställs som tafatta för att läsaren (pojke, tror författaren) ska kunna identifiera sig med honom alternativt känna sig lite överlägsen. (Det brukar läsarna gilla, såvida inte "hjälten" är HELT hopplös.) Och när man på detta sätt har blivit bekant med vår hjältes svaga sidor, kan man med stort nöje följa hans utveckling till supermänniska. Det är liksom lite gulligt när man fumlar i kontakten med motsatta könet. Alla känner igen sig! Killen kan ju inte vara bra på ALLT, då skulle man ju bara reta sig på honom.
Så tror jag att det är. Men det finns ju undantag från "mes-regeln".