Disa: "Jag läser inte bara fantasy... men till större delen blir det väl det. Senaste icke fantasyaktiga bok jag läste var Vishnus Död av Manil Suri och den var urmysig! Vet inte varför riktigt men det känns som att man får en levande inblick i karaktärernas liv. Boken lever och man kan nästan känna lukterna av omgivningen. Jätte mysig bok helt enkelt."
Här gick du på en verkligt springande punkt. (Öh? Misslyckad metafor, känns det som. Glöm den.)
Det som ofta, tyvärr, kännetecknar dålig fantasy är att det känns mer som att titta på film än att uppleva "på riktigt" när man läser boken. Riktigt bra "realistiska" skildringar kan däremot förmedla en så påtaglig verklighet att man kan uppleva den med alla sinnen. Och då BEHÖVER det skildrade ändå inte vara självupplevt.
Jag har talat om det förut, men möjligen kan det storslagna i en klassisk fantasybok också hindra de små detaljerna från att komma fram. Eller också handlar det bara om en idiotisk berättartradition. Jag har tyckt mig märka att man använder en särskild berättarstil i fantasyböcker, möjligen för att influenserna från Tolkien och Jordan är så påtagliga.
Detta inlägg var skrivet i hast och förmodligen inte så genomtänkt. Tvååringen vrålar i bakgrunden.