---OK, här komer en hel del, det blir visst i två delar---
?Den där förbannade drakryttaren har lurat oss!? utbrast Pelle där han demonstrativt promenerade fram och tillbaka framför meradiden. Båda två satt de instängda i en liten fängelsehåla i prylens källare.
?Hur kan du tro det?? undrade Rim ?dra inga förhastade slutsatser?
?Vad menar du?? undrade mördaren ?det är bara han som inte fångades in! Så klart har han lurat oss!?
?Han kanske smet i tid?? föreslog meradiden ?han märkte väl att de inte gick att slåss??
?Jag har i alla fall märkt att det inte går att slåss!? utbrast Pelle ?korridorerna är för låga för att du ska kasta dig över någon och mosade dem, samtidigt som de är för smala för att jag ska kunna använda någon form av taktik!?
?Du är i alla fall inte fastkedjad!? utbrast Rim och vred sig lite försiktigt i sina enorma bojor.
?Nej, de är dumma nog att tro att jag inte kommer ut härifrån? sade Pelle.
?Och det kan du?? undrade Rim.
?Självklart? sade Pelle, flinade och drog upp dolken som han hade haft gömd i byxbenet ?de idioterna kollade mig inte tillräckligt noga!?
Wilgot och Vargen kom just fram till något som säkert var det konstigaste de någonsin sett. Det var någon form av uppochnedvänd kupol som reste sig högt i sin gurkaktighet.
?Detta är inte Sai-el öknen? konstaterade den annars så tyste Wilgot ?kom, vi går och frågar efter vägen!?
?Vakten?!? ropade Pelle med mild röst genom den mörka korridoren ?kan du komma hit ett tag??
?Tyvärr!? ropade vakten till svar genom porten till vakthuset ?jag har order att inte gå in till er?
Pelle såg tyst ned i golvet för en stund men frågade sedan ?inte ens om vi flyr??
?Ni kan inte fly!? svarade vakten.
Pelle blev tyst på nytt. Förstås var detta den enda plats som inte var gjord av gurka. Verkligen typiskt. Golvet var hårt som den sten det var gjort av och dörren var av solid ek. Gurkh-Bell hade då inte snålat när han byggde fängelsehålorna. Nyckelhål fanns på båda sidor, men utan sina verktyg kunde Pelle inte få upp porten. De förbannande vakterna hade tagit alla hans dyrkar. Om Pelle hade trott att han någonsin skulle kunna fångas in hade han gömt en massa extra någonstans. En liten smal lucka längst ned på dörren var tydligen den väg som maten skulle komma. När den nu skulle komma.
?När får vi mat?!? ropade Pelle ?har ni glömt bort oss? Det är ju snart natt!?
?Tugga på tummarna!? ropade vakten irriterat.
?När får vi mat?!? upprepade Pelle.
?Ni ska inte ha någon mat, tyst med er!? svarade vakten. Sedan tycktes han prata med någon annan.
?Hallå?!? ropade Pelle ?vi svälter!?
?Ja, ja? jag kommer med mat bara ni är tysta sedan. Är ni inte det får ni inget i morgon!?
När Wilgot och vargen kom fram till prylen började Varg sniffa runt lite i luften, gick fram till väggen och knuffade till väggen med nosen.
?Duktig varg? sade Wilgot när dörren öppnades.
Sedan gick de i tystnad genom de mörka gångarna, osäkra på vilken väg som var rätt.
När brickan med mat sköts in genom dörren låg Pelle och väntade med dolken i beredskap. Ljudet av steg i korridoren hade just stannat och Pelle hade på så sätt fått en ganska bra bild av var i korridoren vakten befann sig. Så fort brickan stannat och luckan börjat glida på plats sträckte Pelle ut handen och slungade dolken mot vakten som ännu inte hunnit stiga undan.
Nu föll han istället till marken rakt framför dörren med en svag duns i det hårda stengolvet.
Snabbt plockade mördaren fram nycklarna ur vaktens bälte och låste sedan upp dörren.
?Bra!? utbrast meradiden förtjust ?befria mig nu!?
?Jag ska bara fixa en sak först? sade Pelle och gick sedan därifrån.
Han hade inga planer på att återvända för meradiden så han smet ut genom dörren, dödade den andre vakten och fortsatte mot friheten. Nu hade han allt på sin sida. Eventuella vaktgrupper skulle inte vara tillräckligt stora och inte heller hinna upptäcka honom innan han besegrat dem. Inget kunde gå fel!
I fjärran kunde Vin-Rends skymta konturen av något mycket stort, mycket runt och mycket halvt.
?Där bor säkert Gurkh-Bell? sade draken.
?Hur vet du det?? undrade Bob.
?Jag vet det inte?? sade draken ?men det känns så?
?Har du någon form av super-känsel?? undrade Bob intresserat.
?Nej, men det ser ut som en plats där en kung som förvandlar allt till gurka skulle kunna tänkas bo? svarade draken.
?Åh?? sade Vin-Rends.
?Så, vad säger ni?? undrade draken ?ska vi spela lite tärning innan vi sover??
Just som mördaren nådde slutet av en lång, nästintill dörrlös korridor tyckte han sig höra något bakom en av korridorens två dörrar. Den dörren som han stod närmast, det vill säga.
Ett svagt morrande och massor av steg kunde höras
Vad skulle han nu göra? Något skulle snart komma genom dörren och det fanns ingenstans att gömma sig. Stunden var över, dörren flög upp.
In stormade ett halvdussin soldater följda av en varg och en liten pojke. Efter kom ytterligare ett halvdussin soldater. Ett litet tag funderade Pelle på att springa till andra änden av korridoren och ställa sig på ett ställe som gick att försvara. Sedan insåg han att det inte fanns något sådant ställe och gav helt enkelt upp. Dolken togs ifrån honom och han kastades på nytt i fängelse, den här gången tillsammans med vargen och pojken.
Följande morgon samlades klanhövdingarna för rådslag. Landalf, Langorn, Pirrin och Merrin var allihop där de med.
Saken gällde den planerade återfärden nu när de hade mist sina ledare, men Cruhar som föregående kväll hade talats vid med Landalf och Pirrin inledde mötet med att be Pirrin tala.
Detta väckte stora protester bland sai-el männen, de var fortfarande ursinniga efter Pirrins tidigare ingripande. De hade dessutom förklarat mycket tydligt att ingen av de två flickorna längre var värdig Edvin.
Till slut tilläts dock Pirrin att framföra sin teori att Edvin nu befann sig på berget en bit bort. Återigen protesterade klanhövdingarna och de tystnade inte förrän Landalf förklarade att även han trodde att Edvin var på berget. Då denne kunde förklara varför han trodde att Edvin var där han var, beslutades det till slut att hela armén skulle upp på berget.
Efter mötet återvände Landalf till sitt tält, helt utan att ta någon notis om omgivningen som började plocka ned tälten och göra sig redo att ge sig iväg. Han hade för mycket att fundera på just nu. Först och främst undrade han vad Pirrimanos var för en typ och hur han kunde känt närvaron av magi, och detta lite innan han själv hade gjort det. Det andra han undrade var om det verkligen var Edvin som skickat signalen och HUR han gjort det. Han hade sina aningar, men han var inte säker på att han nöjde sig med den förklaringen så han gick inte in djupare i ämnet. Men klotet hade verkligen känts så?
?Landalf!? ropade någon bakifrån och Langorn kom springande ?är du säker på att Edvin är där uppe? Jag hörde just??
?Nog är han där uppe alltid? sade Landalf ?frågan är bara om han fortfarande lever.?
För ett ögonblick tyckte Edvin att han var vaken, att han låg i en mysig och varm säng. Men hans ögonlock var för tunga?
?Vad skulle det där vara bra för?? undrade Pelle som hela natten legat vaken och funderat på om han skulle döda nykomlingarna eller om han skulle utnyttja dem senare.
Pojken svarade inte. Inte vargen heller. Inte för att Pelle hade väntat sig att vargen skulle svara, men pojken hade väl kunnat göra det.
?Jag skulle just fly när ni kom infarande här och satte dit mig!? klagade Pelle.
?Skulle du inte komma tillbaks efter mig?? undrade Rim.
?Jo, jag skulle just vända tillbaka när de här kom? ljög mördaren.
?Vi skulle bara fråga efter vägen? sade pojken frånvarande.
?Det här är inte en bra plats att fråga efter vägen på? sade Pelle ?om du vill veta det så är vi i ett fängelse. I Gurkh-Bells land. Gurkh-Bell är en galen spökkung som försöker förvandla världen till gurka! Tror du att de är kul att sitta här?!?
Pojken svarade inte, han satte sig bara tyst ned efter att ha stått helt stilla hela natten.
Framemot eftermiddagen upptäckte Bimbo någonting konstigt. I ett dike låg vad som antagligen var resterna av en häst. Det var dock inte riktigt säkert eftersom något hade hänt med den. Bimbo kände sig inte riktigt som om hon skulle vilja veta vad detta något egentligen var. Inte heller skulle hon vilja veta vad som hänt med den unge mannen som för tillfället låg på en lodrät klippvägg.
Det som höll upp honom var det halvdussin spjut som hade körts igenom honom, antagligen medan han fortfarande levde. Vad som var riktigt skrämmande var, även om Bimbo och dumfnissen inte fattade det, inte ordet ?Hämnd? som var skrivet med blod på väggen bredvid mannen. Det värsta var det att djuret såg ut att ha dödats av ett rovdjur medan människans död såg ut att vara förorsakad av någon intelligent varelse.
I och för sig förstod ingen av dem kuddiska, så de kunde inte förstå ordet på väggen, men de visste att det var ett ord. Antagligen en varning, kom Bimbo fram till. På marken låg något som kunde vara en inbjudan till en familjeträff, men det visste de inte heller om att det var.
Något annat mer intressant låg i närheten av det som fanns kvar efter hästen. En dolk med ett inte helt obekant utseende låg där, inlindad i någon form av tyg.
Bimbo hade inte sett härskardolken mer än ett par gånger när Edvin haft den, och hon hade dessutom ett trott att Lego-Klas hade den nu, men det här kunde väl inte vara något annat?
Beslutsamt vände de två äventyrarna helt om och återvände samma väg som de kommit, med en aningen snabbare hastighet än tidigare.
I en gurkbuske låg ett par kuddar och diskuterade. De hade beslutat att inte döda de två varelserna redan en halv timme tidigare. Nu när de nu upptäckt att det faktiskt fanns fler människor i trakten undrade de om det kunde vara möjligt att de hämnats på fel person. Det var också anledningen till att de inte anfallit, om de andra kom fram till att de dödat någon kunde familjesämjan splittras om någon kom på tanken att de hämnats på fel person. Nu skulle de inte få veta något.
to be continued in 1 minute...