---fortsättning---
När skymningen föll hade Vin-Rends redan föreslagit sjuttiosex olika sorters frontalangrepp, men inget hade ännu gjorts. Enligt draken var det ingen bra idé. Något sådant skulle helt klart misslyckas. Hela dagen hade draken ägnat åt att flyga runt prylen och spanat medan de andra förflyttat sig aningen närmre.
Nu när de hade suttit ett tag och planerat kom Vin-Rends fram till att den enda vettiga vägen in var genom taket.
?Jag trodde inte du klarade av en flygtur?? sade draken förvånat.
?Nja, en liten kort en kan väl inte skada? sade Vin-Rends och såg sig om efter vredgade gudar, det fanns inga sådana i närheten ?om du bara flyger upp oss på taket så ska det nog gå bra?
?Som du vill? sade draken ?vi anfaller i gryningen?
Följande morgon vaknade Pirrin upp och undrade var någonstans han var. Han låg aningen obekvämt och ryggen var öm efter nattens sömn. Sedan kom han ihåg att hela armén hade börjat klättra uppför berget dagen innan och att berget oturligt nog hade varit för brant för att man skulle kunna slå upp några tält. Det var antagligen därför han kände sig aningen trött fortfarande. Som tur var hade de ännu inte nått de snötäckta delarna av berget, vilket antagligen var anledningen till varför ingen hade frusit ihjäl under natten.
Snart var det dock dags att fortsätta den jobbiga vandringen upp för berget, som skulle ha varit helt omöjligt för en hel armé om inte denna råkat vara sai-el.
Han hoppades verkligen att Edvin faktiskt var här uppe. Om han inte var det skulle vildarna säkert döda honom illa kvickt efter allt som han utsatt dem för. Men Landalf verkade däremot vara helt säker på att det var Edvin som skickat eldklotet, hur han nu kunde veta det?
Högt upp i luften seglade Vin-Rends och Bob runt i cirklar över prylen. Den tycktes inte ha några fönster, i alla fall inte uppåt, så ingen kunde se dem där de for runt.
De var inte heller det enda som for runt. I Vin-Rends huvud for samma tanke fram och tillbaka hela tiden: tänk om Jobert Rodan tyckte lika illa om detta som den tidigare flygturen?
?Måste vi cirkla så här?? undrade Vin-Rends.
?Ja, jag måste beräkna precis var jag ska landa? sade draken.
?Eh, jaha?Varför det?? undrade Bob.
?Ingen aning? erkände draken ?så då tar vi väl och landar då??
Sedan föll draken som en sten rakt ned och de två resenärerna var tvungna att klamra sig fast vid draken för att inte falla av. En obehaglig känsla av att de allihopa vägde femhundra gånger för mycket började spridas genom de ovana resenärernas kroppar.
För ett ögonblick var Vin-Rends rädd att draken hade blivit vingklippt uppe i luften, precis som han så länge befarat.
Detta var dock inte fallet, vilket de snart märkte då draken plötsligt bromsade farten när det bara var tjugo meter kvar till prylens tak. Då hade resenärerna återigen problem att hålla sig fast och Bob kastades till och med av ögonblicket innan draken mjukt landade på taket.
?Det där var ?lite?skrämmande? var det enda han lyckades säga.
?Vad gör vi nu då?? undrade draken ?hur kommer vi in??
Bortsett från några små kupor visade det sig att taket var helt platt. På dessa kupor fanns det dörrar, som antagligen ledde in. Vart skulle de annars leda?
?Jag tror du blir tvungen att stanna och vänta på oss här? sade Bob efter att ha granskat de, i jämförelse med en drake, små dörrarna som ledde in i prylen.
Efter att ha gått ned för några trappor, svängt runt några hörn och gått in i några väggar kom Bob och Vin-Rends ut i en bred korridor. Där fick de också syn på det första på länge som inte bestod av gurka, en lång röd matta.
?Vad mysigt? sade Bob och log.
?Visst? sade Vin-Rends och tog täten.
Inte en enda vakt syntes till, vilket de tyckte var aningen konstigt. En kung som bor i en sådan här pryl och förvandlar hela världen till gurka borde väl ha vakter utposterade?
Men det var bara skönt att det inte fanns några här, då kunde de snoka i lugn och ro. Att det var meningen att de skulle snoka här var helt klart, annars skulle de aldrig ha kommit hit. Nu var frågan bara vad det var som de skulle göra här.
Porten som de just gick förbi tycktes större än någon av de andra. Kunde det innebära något? Det måste vara en skattkammare, eller någonting viktigt i alla fall.
Försiktigt sköt Vin-Rends upp dörren och stack in huvudet. Genast stack två svärd tillbaka och tvingade honom att hålla kvar huvudet om han ville ha det kvar. När svärden sedan flyttades framåt hade han inte mycket annat till val än att gå in i salen. Där, längst bort satt en konstig figur på sin tron. Gurkh Bell.
?Tänk efter nu allihop? sade Rim ?hur gör man för att fly??
?Man hoppar ut genom ett fönster? sade Pelle ?men några sådana har vi inte här!?
Vargen ylade lite tyst för sig självt.
?Om bara farbror Vin-Rends var här. Han skulle komma på en plan.? Sade Wilgot ?den skulle inte fungera, men han skulle komma på en plan??
?Det här är inget förbannat hotell!? gormade den onde kung Gurkh-Bell ?varför kommer det så mycket folk hit??
Bob skruvade lite besvärat på sig, skulle han svara eller var det en retorisk fråga?
?Eh? sade han sedan ?vi var på väg mot en öken??
?Här finns ingen öken!? utbrast kungen ?säg som det är: letar ni efter era vänner??
?Vilka av dem?? undrade Vin-Rends.
Kungen suckade högljutt, sedan gav han order om att fångarna skulle kedjas fast vid väggen i tronsalen. Han ville förhöra dem lite senare, men nu hade han en annan sak att göra så han gick ut ur rummet och lämnade fångarna kvar.
Ridroh kom promenerande genom en av korridorerna då Gurkh-Bell plötsligt kom emot honom, vilket var tur. Han hade just tänkt höra efter om han fick gå och träffa sina vänner i fängelset.
?Vilken tur att jag stötte på dig? sade kungen plötsligt ?bara så du vet det så får du varken gå ned i fängelsehålorna eller in i tronsalen från och med nu.?
Sedan fortsatte kungen förbi honom innan han hann med att svara. Vad skulle han nu ta sig till?
Någon gång under eftermiddagen nådde Sai-el armén det snötäckta området av berget och efter det hade de kommit rätt långt innan mörkret började sänka sig. Nu undrade Pirrin hur de skulle kunna sova här uppe. Det var ju svinkallt och om man somnade skulle man säkert inte vakna upp på nytt.
Han bestämde sig för att höra efter med Landalf, som även han ansåg att kylan var ett stort problem. Tydligen hade inte Sai-el folket någon reservplan för sådana här tillfällen.
När han tänkte efter kom han fram till att det här säkert var vildarnas första möte med snö. Antagligen låtsades de inte om kylan på grund av sin heder och sin beslutsamhet att finna Edvin. Men detta hade också börjat ta slut vid det här laget. Lite varstans hördes gnälliga röster och allt fler vände sina blickar mot de ljushuvuden som kommit på idén att gå uppför berget.
Helt plötsligt tog det stopp. Sai-el krigarna slutade marschera och klanhövdingarna började gå mot Pirrin och Landalf med beslutsamma miner. Det gick inte att ta fel på vad de hade för ärende nu.
Edvin vaknade och fann sig återigen liggandes i en varm och mjuk säng. Han försökte sätta sig upp men orkade inte riktigt. Försiktigt kände han på sitt ansikte som nu kändes så tungt. Hela han var kokhet. Sedan tyckte han sig höra någon som pratade och innan han visste ordet av hade han blivit omstoppad och åter fallit i djup sömn.
Klanhövdingarna hade just framfört folkets klagomål och folket själv hade dragit sina vapen då något konstigt hände. Just som läget såg lika mörkt ut som himlen snart skulle komma att vara öppnades en klippvägg och några människor kom emot dem.
?Vi erbjuder husrum om ni lämnar era vapen här? sade en av dem ?kom in och värm er över natten, men sedan får ni ge er av igen!?
Även om Sai-el krigarna inte ville mycket mer än att klå skiten ur Pirrimanos för tillfället så lade de ned sina vapen och följde efter de mystiska figurerna. Hellre såg de till att överleva än att få sin hämnd.
De mystiska männen ledde armén genom berget i vad som kändes som timmar innan de slutligen kom fram till en stor grottsal. Inne i grottan var temperaturen behaglig och deras mystiska räddare beklagade sig endast över att det inte fanns nog med bäddar för att alla skulle få plats. Pirrin och Landalf var de första som utsågs till att få sova på golvet utan ett enda skinn över, eller under, sig. De fick också den mest taktiska platsen nära grottans utgång ifall någon fara skulle hota att komma in och äta upp dem.
När Pirrin vakande nästa morgon stod flera av de mystiska männen framför honom. Vitklädda och med långt skägg stod de och väntade artigt medan han vaknade ordentligt.
?Följ med oss? sade de ?vi bjuder på frukost?
?Tack så mycket? sade Pirrin och såg sig om. Tydligen gällde inbjudan endast de som inte tillhörde Sai-el. Sai-el hade en konstig vana att inte äta annat än huggormsägg till frukost av religösa skäl.
?Ni får äta i sällskap med den andre? sade en av männen ?han är bra nog att stiga ur sängen nu, tack vare vår läkekonst.?
Pirrin hade sina förhoppningar om vem ?den andre? kunde vara, men blev ändå glatt överraskad när han fick syn på Edvin vid frukostbordet. Det blev alla de andra också och frukosten omvandlades från den vanliga dystra måltiden till en riktig fest tack vare det glada återseendet.
Lite innan det att solen stod som högst på himlen kom Bimbo fram till prylen i vilken Gurkh-Bell bodde.
?Tror du att det är här Gurkh-Bell bor?? frågade hon dumfnissen.
?K?nfe dä? svarade dumfnissen och började se sig om.
?Skicka ned dem i fängelsehålan!? beordrade Gurkh-Bell så snart han satte sin fot i tronsalen.
Detta berodde inte helt på att fångarna envisades med att svara på dumma sätt och undvika riktiga svar, den tjockes sång var dessutom mer än han kunde stå ut med.
De här typerna var säkert bara några galningar som hamnat här av en slump, så han hade ingen nytta av dem, de kunde gått sitta i fängelset med de andra.
Just som Ridroh kom runt ett hörn för att gå in till tronsalen för att snoka tyckte han sig se ett gäng vakter eskortera några fångar nedför trappen. Han kunde dock inte se fångarna eftersom vakterna var så storväxta. Däremot såg han Gurkh-Bell som stod vid dörren till tronsalen och tittade tankfullt efter fångarna.
?Ah, där är du ju? sade kungen när han fick syn på Ridroh ?om du vill får du gå ned och hälsa på dina vänner nu?
Sedan gick han in till tronsalen och det lät nästan som om han pratade med någon där. Ridroh fann det rätt konstigt, kungen talade aldrig med sina vakter och tronsalen borde vara tom vid det här laget. Hans utpressare befann sig på sitt rum, det hade han märkt när han gått förbi.
Hur som helst skulle han nu ta sig ned till vänner nu.
Pirrin reste sig beslutsamt från bordet strax innan alla egentligen var klara. Det var hög tid för det han skulle göra nu.
Han gick fram till Edvins plats vid bordet och knackade honom på axeln.
?Skulle jag kunna få tala med er i enrum?? sade han artigt.
?Jag ska bara äta klart först? sade Edvin som fortfarande var hungrig.
?Nu, tack? sade Pirrin och såg sig omkring. Han ville inte att någon skulle komma från bordet innan han var klar.
?Ok, ok? sade Edvin som inte alls var den som ville vara ohyfsad mot främlingar.
När Edvin rest sig upp ledde Pirrin ut honom ur salen utan mer än ett par blickar efter sig.
?Vad är det om?? undrade Edvin.
Pirrin såg för ett ögonblick förvirrad ut, han kunde inte komma på hur han skulle börja.
?Jag har något viktigt att berätta??
Just som Ridroh nådde fängelsehålorna slängdes de okända figurerna framför honom in i en av cellerna. Från den cellen hördes ett antal avbrutna snarkningar och några bestötta utrop.
Det var den enda cellen som det satt någon i så Ridroh skyndade sig fram och försökte tränga sig förbi vakterna. Just då kom ännu en vaktstyrka med en leverans fångar bakifrån och Ridroh hamnade mitt emellan när dessa slängdes in. Ett par ord från vakten förklarade att han skulle knacka när han ville ut igen och sedan stod han där och stirrade.
Alla stod där och stirrade.
Bimbo och dumfnissen stirrade på Ridroh och Pelle, Wilgot och vargen stirrade på Vin-Rends och Bob, Ridoh och Pelle stirrade på Bimbo och dumfnissen. Resten stirrade dumt på varandra, mest Ridroh och Bimbo, och försökte förstå vad som hände.
Sedan brast de allihop ut i ett förvånat, samfällt:
?Ni lever??
?Det?det är verkligen du? stammade Edvin ?du lever?!?
?Jovisst gör jag det, jag har åldrats lite, men annars är jag ok? sade Pirrin som nyss förklarat allt som hänt, inte helt utan protester från den andre ?men berätta inte för allihop att??
?Du?lever?? undrade Edvin på nytt, i någon form av schocktillstånd. Sedan omfamnade han sin barndomsvän medan han fortfarande försökte smälta det hela.
?Hur?? började han sedan på nytt.
?Jag är förutbestämd att lära dig magi innan det sista slaget som tydligen kommer rätt snart? upprepade Pirrin ?jag är den enda som får lära dig?
?Du är gammal?? flämtade Edvin som om han just märkt det.
?Hur tror du jag reagerade då?!? utbrast Pirrin och skrattade för att lätta upp stämningen.
?Kommer jag att?? började Edvin.
?Nej, det var bara för att jag tränade så intensivt, jag hade kort tid på mig? försäkrade Pirrin.
?Har inte jag också lite tid?? undrade Edvin förskräckt.
?Jo, men du har det i dig? sade Pirrin ?du har redan använt magi en gång på egen hand?
?Har jag?? undrade Edvin och Pirrin insåg att det här skulle bli en lång pratstund. Inne i matrummet började folk redan göra sig iordning.
---Det är lite enklare än vanligt, men det beror på att jag vill få slut på detta snarast---