Ack ack, det är problem som driver litteraturen framåt, inte ... motsatsen. Det blir helt enkelt mer intressant om det är tragiskt eller i vart fall jäkligt snärjigt innan de får varandra. Om de nu någonsin får det. Jag tillhör de som storgråter åt "Romeo och Julia", "Ringaren av Notre-Dame" m fl soooorgliga kärlekshistorier. I vart fall den sistnämnda ligger förresten farligt nära fantasygenren även om jag inte minns att det förekom någon magi där.
Det enda som var intressant med såpan "Skilda världar" var huvudpersonernas olösliga kärleksproblem. Rätt knivigt, faktiskt. Jag har också ett kärleksproblem i "Svart eld" som jag tamejtusan inte kan se någon bra lösning på och det känns tragiskt, faktiskt. Man vill så gärna att det ska få ett lyckligt slut men ibland går det inte. (Om man inte går på nödlösningen att de som är förälskade helt enkelt slutar att vara det, vilket är minst lika trist - man vill ju att känslorna ska vara äkta, dvs beständiga, eller hur? I alla fall i böckerna. Eller är det bara jag som känner så?)
Intressant ämne du drog upp, Nevyn. Vad man än tänker sig att dikta om, så tycks ändå Kärleken vara störst.