Christina skrev:
"Det är bra att du har upptäckt att det är svårt att finna generella drag för fantasyböcker. Så tycker jag också att det är, och framför allt - så måste det vara. Det är inte kul för en fantasyförfattare att få en massa förutfattade meningar efter sig - att man skriver i DET syftet, med DEN ambitionen, med DEN handlingen, i DEN miljön. (Och med DEN kvaliteten... )"
Här vill jag flika in att även om det är mycket svårt att hitta gemensamma drag i fantasyn som helhet (på samma sätt som för kärleksromaner, deckare, sf eller "mainstream" som helhet), så går det mycket lättare om man delar upp den i undergenrer.
Det går att hitta många likheter tematiskt och berättartekniskt mellan Tolkien, Donaldson, Jordan, Eddings och Williams, eftersom alla skrev eller skriver i den "episka" fantasytraditionen.
Robert E Howard, CL Moore, Fritz Leiber och Michael Moorcock har å andra sidan främst skrivit sword & sorcery, och har stora inbördes likheter även om de också har stora skillnader. Titta på hur de hanterar begrepp som gott och ont, hur mycket äventyren påverkar världen, hjältarnas relation till omvärlden och sig själva osv.
Sedan har vi storstadsfantasyn och nutidsfantasyn, som är olika områden men har stora likheter och och ofta även överlappar varandra. Till exempel är det påfallande ofta som huvudpersonerna har kreativa eller artistiska yrken (även om de ibland kan vara lite udda, som till exempel duellisten i Ellen Kushners _Swordspoint_), hur stadsmiljöer samverkar med handlingen, vilken status familjen (tolkat i en vid betydelse) får eller hur ofta personliga problem hos huvudpersonen är centrala för och integrerade i handlingen.
Mest intressant är dock nog de fantasyböcker som spränger ramarna både inom och utom genren. Gormenghast-trilogin av Mervyn Peake, _The Iron Dragon's Daughter_ av Michael Swanwich, _The Curse of Chalion_ av Lois McMaster Bujold och _Clouds End_ av Sean Stewart är alla intressanta exempel (det kanske främsta svenska exemplet är - Christina med flera får ursäkta - _Ars Moriendi_ av Pål Eggert, som lyckas få med samtliga element som krävs av en riktigt klichéartad fantasybok men blandar dem till en helt egen handling).
"Vissa böcker har ett "budskap", andra har det inte. De fyller olika syften. Ibland sägs det att Tolkiens trilogi var en protest mot modern industrialism."
Sedan måste man skilja mellan budskap och teman, och det senare är det mer intressanta begreppet. Ett budskap måste vara mer eller mindre medvetet från författarens sida, och ett klassiskt exempel på böcker med ett budskap är Narnia-böckerna av CS Lewis.
Ett tema däremot är vad boken handlar om efter att man tagit bort inte bara miljö och personer utan även handlingen.
Tar man _Svart eld_ som exempel så är dess tema, lite beroende på hur man ser det, antingen svartsjuka eller livslögner (eller både och). Temat hos _The Iron Dragon's Daughter_ är identitet. Temat hos _Trollkarlen från Övärlden_ (Ursula K LeGuin för de som ännu inte stött på denna klassiker) är vuxenriten.
(Med brasklapp för att åsikterna ovan om teman i enskilda böcker är min egen syn på det hela, andra kan mycket väl ha andra åsikter som de har minst lika goda skäl till.)
/Karl-Johan