Det är nog inte så mycket maten i sig som gör att det ibland suger imagen. När man lever sig in i boken är det nog snarare så att man känner med karaktärerna (förutsatt att författaren lyckats med konststycket att få liv i dem). Därför kan det vattnas i munnen på mig när huvudpersonen efter tre dagars vandring i ödemarken lyckas fälla en hjort, varefter en smaskigt stycke kött erbjuds till lägerelden.
Lägg då till att jag sen fem år tillbaka är vegetarian.
Hoppas ni förstår vart jag vill komma...