För min egen del har jag varit upptagen av att stirra på nyheterna och vid de tillfällen jag har hunnit ut på nätet har ändå tanken på det inträffade surrat runt som en bisvärm i bakhuvudet. Jag skulle tro att det gäller de flesta av oss.
I sådana här lägen vill man visserligen uppsöka ett forum som detta för att kunna avleda tankarna - jag har varit hemma för att ta hand om sjuka barn så jag har inte kunnat begrava mig i jobbets hets heller - men man är inte så alert som vanligt och det gäller väl alla.
Men var inte orolig, vi hämtar oss. Många av er här är kanske för unga för att riktigt minnas kuwaitkrisen för tio år sedan (var det väl?) men jag kan försäkra att stämningen var ungefär likadan då. Nästan, i alla fall. Det pratades om att Saddam hade en atombomb. Att ett anfall på Irak skulle skapa ett enormt krig i hela Mellanöstern - han gjorde förvisso sitt bästa att dra in exempelvis Israel i det hela och få med sig länder som Syrien, Jordanien och Saudiarabien. Alla väntade på USA:s anfall. När det kom satt alla som klistrade vid TV:n och radion. Det debatterades högt och lågt om det var Rätt att bomba eller inte och man tog upp ämnet i varenda nöjesprogram, barnprogram, allting - eftersom det ändå låg i bakhuvudet på var och en. Det fanns ett tag inte något ställe dit man kunde vända sig för att slippa höra om Saddam, Saddam, Saddam. Han är förresten fortfarande med så frågan kan nog fortfarande bli aktuell. Igen.
Men nu återgår jag till skrivandet ... det är inte bara en verklighetsflykt för mig, det är ett sätt att "diskutera" sådant som jag funderar på ...