"Genom lövverket sken ett gyllene ljus ner på henne där hon låg på det nattsvala gräset."
Fortsättning:
Natt omslöt den skinande cirkeln, men det varma ljuset lyste upp den skogsbeklädda kullen hon låg på. Med ett trött stön hävde hon sig upp på armbågarna och såg mot ljusets källa. Han hade kommit till slut.
Han var vacker som den skönaste dag, med gyllene hud och hår. Hans beiga klädnad fladdrade i den svala brisen medan han såg tyst på henne. Ljuset som kändes så varmt kom från en lång vandringstav han höll i.
-"Sae'to'mi..." viskade hon lyckligt.
Hon sträckte upp en hand åt honom, vilken han accepterade med en graciös bugning och hjälpte henne upp på fötterna. Med ett artigt leende på läpparna frågade han:
-"Så, fann du ringen?"
Hon nickade och tog fram den ur en liten påse vid höften. Dess svarta metalliska yta reflekterade ljuset med en slags dämpad glöd.
-"Ah...," sa han som till sig själv. "Shiaza berättade aldrig varför den var så viktig för henne, men nog är den vacker. Nattalverna kommer tacka dig, Hanna. Du har funnit det ingen av oss alver vågat leta efter."
-"Du vet alltså inte varför nattalverna är så ivriga på att få den? Är den magisk på något vis?"
Han log mot henne, såsom en farfar ler mot sitt barnbarn.
-"Nej, människa. Den har bara ett traditionellt värde. Du kanske inte kan förstå det viktiga i våra intressen, men... Tack, Hanna."
Han bugade kort för henne innan han vände sig om för att gå. Hon såg efter honom tills ljuset från hans magi försvunnit nerför kullen.
Att förhandla med alverna var verkligen ett under för vilken människa som helst.
Jisses, långt inlägg.... :-)
/Minnan