Jag är en utbildad, osjälvsäker 60-åring och jag råkade gilla Eddings när jag läste honom -- de första sju, Sen hann jag inte läsa mer av honom. Fast det är klart, då var jag en utbildad, osjälvsäker 45-åring. Jag brukar inte bry mig om att en bok kan klassas som något för nybörjare. Man är väl nybörjare med alla nya böcker? Och när jag läste Eddings först, så hade jag läst en massa annan fantasy: Tolkien, Ghormenghast, Cabell, lord Dunsany, Tove Jansson mm Men en bra bok är en bra bok även om den är tung eller lätt. Eddings gav mig härlig underhållning och jag trivdes med att läsa honom. Vet ni att det svenska kustförsvaret var utslaget en hel eftermiddag för att radarpersonalen satt och läste Eddings och glömde titta efter den lede Fi? Det är så sant som jag sitter här. Jag älskar att läsa gamla HÄPNA! från 50-talet. De ger fortfarande den sense of wonder jag upplevde för si så där 40 år sen. Och de ohyggligt dåliga ATOM-böckerna från samma decennium, vilka upplevelser ger de inte. Men alla böcker passar inte att läsa i alla sinnesstämningar. Därför är det bra med ett välförsett bibliotek så man kan plocka fram något lämpligt för stunden. Men en sorts böcker tål jag inte: den sentimentala sorten. Den får mig att vrida mig som en mask invärtes eller i värsta fall att böla som fontänen på Sergels torg. Och en karl får inte bära sig åt på det viset. Alltså avskyr jag sentimentala böcker. God natt.