Hör nu, Pejgan. Går du inte lite för långt åt andra hållet nu? Så kallade fina och svåra böcker kan visst vara bra. Och många av dem är inte svårare att ta sig igenom än t ex Steven Kings böcker, som är erkänt avancerade i språk och karaktärsteckning, men som ändå under hans mest populära tid här i Sverige lästes av massor med ungdomar och många av dem hade inte läst en bok innan de hittade King. Ungefär som fantasy idag. Sen läser man väl (åtminstone gör jag det) för att tillfredsställa olika delar av sitt sinne. Vill jag koppla av och ha trivsamt läser jag kanske Eddings, eller som just nu, Susan Cooper. Ibland känner jag att hjärnan verkligen vill ha något att arbeta med, då blir det en tyngre variant. Fackböcker hör ofta till det senare, men det är väl detsamma för dig. Jag är lite tveksam till begreppet nybörjarböcker. För mig skulle det innebära böcker som omedelbart och utan övergång ger läsglädje. Då hör inte Tolkien dit, men väl en så avancerad författare som Pullman. Detta oavsett läsvana. Jag har ingen erfarenhet av Sandemo, men jag inbillar mig att hennes böcker ger denna omedelbara läsglädje. Sen är det som ofta en fråga om tycke och smak. Biblioteken behövs för att ge tillgång till alla sorters litteratur. Den dagen du tröttnar på Sandemo (varför inte) kan det vara praktiskt att ha ett välfyllt bibliotek till hands om du vill smaka sig fram i litteraturen. På så sätt hittade jag Eyvind Johnsons mastodontiga Krilon-serie och började läsa den inte minst för att det i mina litterära handböcker stod att den var ett monumentalt misslyckande av författaren. Det var den inte alls, tyckte jag och sentidare litteraturvetare tycker likadant, har jag sett. Det finns massor med sådana upptäckter att göra. Man ska akta sig för förutfattade meningar när det gäller böcker. Bakom varje bok finns en levande människa som har velat meddela sig eller berätta något. Det gäller också Sandemo, som måste vara en genuin berättare.