Det finns tydligen en slags politiskt/moraliskt korrekt definition på vad som är en hjälte. Den säger att Frodo är en hjälte, för han gör farliga saker för att rädda andra trots att han vet att han förmodligen själv kommer att dö. Å andra sidan, Frodo har inget val eftersom han är tillräckligt insatt för att se hela vidden av problemet med ringen. Det är lätt att identifiera sig med Frodo; man känner att man själv skulle gjort samma sak om man varit i den situationen.
Enligt denna definition är förstås inte Stålmannen någon hjälte men ändå kallas han och hans gelikar för "superhjältar" och med detta avses tydligen en mycket mäktig person som osjälviskt gör saker i det godas tjänst.
Det de har gemensamt är att läsaren tycker väldigt mycket om dem och kan identifiera sig med dem båda i den meningen att man vet att man inte skulle gjort annorlunda om man haft ringen i handen eller haft Stålmannens krafter.
Sedan finns en annan sorts hjälte också, den där som också är ett identifikationsobjekt just för att han/hon är sådär lagom misslyckad.
Och så finns antihjälten, han som INTE gör vad man själv skulle ha gjort men som förhoppningsvis växer med uppgiften. Thomas Covenant, exempelvis. Jag gillar antihjältar ... och så Gollum förstås. Huruvida han "växer" kan man ju diskutera, men något händer ju med honom och det gör honom intressant.
För mig är en sann hjälte nog en som förändras under historiens gång, till det bättre förstås. Även detta gör Frodo till en stor hjälte, eftersom han också växer med sin uppgift - för att inte tala om den modige Sam som inte bara ska rädda världen utan också Frodo själv.
Och den klassiska fantasyhistorien förstår att använda sig av SAMTLIGA dessa hjältetyper. Eller hur?