Frågan är egentligen: vad är det för vits? Jag förstår frågan men när jag tänker efter undrar jag ändå - vad är det för mening med att skapa klart uttalade definitioner?
Folk frågar vad för slags bok jag har skrivit, och jag säger "fantasy" och därmed har jag uppenbarligen målat in mig själv i ett hörn, alternativt får jag komma med en sådan där förklaring som Nibbe efterlyser härovan. Och riktigt rätt blir det ju inte. Som författare blir man (jag, i alla fall) vansinnig på folk som talar om för en att det DÄR får du inte ha med i boken och det DÄR måste du bara ha med etc. Sålunda kan en fantasybok få kritik för att det finns skjutvapen i berättelsen, för att de flyger rymdskepp, för att det saknas en karta, för att språket är för "modernt" eller experimentellt etc.
Vadådå? Inte fan vill jag kontraktera mig till att skriva efter sådana regler, jag vill förstås skriva precis som jag vill, hela tiden. Och som läsare vill man inte heller motas in i en fålla, ungefär som på McDonalds: du får en hamburgare med pommes, visserligen med lätta variationer men konceptet kan du.
Okej, till teknikaliteterna. Det finns litteratur som kallas "fantastisk" och den innefattar i princip allt som är icke-realistiskt: SF, fantasy, sagor, skräck etc. Huvudsaken är att det finns osannolika och orealistiska inslag. Det är en rätt skaplig definition, om det inte bara varit något absurt med att man måste peka på den. Jag inbillar mig nämligen att om man tar världens samlade förråd av berättelser, från stenåldern och framåt, och granskar innehållet i dem, så kommer det mesta vara "fantastiskt". Det var därför människor började berätta sakeer för varandra - för att visa varandra en värld som låg utanför deras egen verklighet. Ja, jag gissar alltså är det var så, jag vet inte ...
På senare år har den verklighetshärmande berättelsen fått ett så stort genomslag att alla nu tycks inbilla sig att det är det enda sättet att skriva litteratur på. När någon "spränger ramarna" som det så fint heter, måste det påpekas. Om man läser fantastisk litteratur så är det också anmärkningsvärt, tydligen.
Men folk är väl olika. Det tycks mig ibland som om de mest ivriga "fantasyälskarna" egentligen vill ha historiska romaner. Det övernaturliga är inte lika viktigt. Sålunda kan dessa läsare gärna tänka sig att läsa Guillous tempelriddarromaner men vill inte ha med Mumintrollen att göra. Själv vet jag snart inte vad jag vill ha längre, jag blir mest förvirrad ... häromdagen fick jag i uppdrag att läsa en viss roman, och jag avstod från att granska baksidestexten först. Jag bara öppnade den och läste, beredd på precis vad som helst. Efter en stund tyckte jag att boken var väldigt rolig, men det var en intressant upplevelse att ge sig ut i det okända på det viset ...
(Boken var "Vem älskar Yngve Frej?" och jag hade bara hört titeln förut. Hade absolut noll koll på handling och berättarstil.)
Annars gillar jag också berättelser som är i stilen "det var en gång ..." så jag är väl fantasyälskare jag också. Jag gillade Lars Widdings Karolinersvit, men jag kan inte med tempelriddarserien. Ungefär så.
Nu får jag sluta skriva här och fundera lite mer över vad fantasy är och om jag i så fall skriver fantasy eller vad jag nu gör.