Ursula Le Guin:
(klippt från Lunarstorm)
?Jag tror inte att mognad är att växa ifrån, utan att växa upp: jag tror inte att en vuxen är ett dött barn, utan ett barn som överlevt. Jag tror att alla den mognade människans bästa egenskaper finns i barnet, och att de egenskaperna om de uppmuntras i ungdomen kommer att fungera väl och klokt i den vuxne, men att samma egenskaper om de förtrycks och förnekas i barnet kommer att kväsa och handikappa den vuxna personligheten. Och slutligen tror jag att en av de mest innerligt mänskliga, och humana, av dessa egenskaper är kraften att fantisera, och att det följaktligen är vår behagliga plikt som bibliotekarier, eller lärare, eller föräldrar, eller författare, eller helt enkelt som vuxna att uppmuntra förmågan att fantisera hos våra barn, att uppmuntra den att växa fritt och blomstra genom att ge den bästa, den allra bästa och renaste näring den kan ta till sig. Och att aldrig under några omständigheter kväsa den eller håna den eller antyda att den skulle vara barnslig, eller omanlig, eller osann.
För naturligtvis är fantasy sann. Den är inte faktisk, men den är sann. Det vet barn. Vuxna vet det också, och det är just därför så många av dem är rädda för fantasy. De vet att dess sanning utmanar och till och med hotar allt som är falskt, allt som är oäkta, obehövligt och trivialt i det liv de låtit sig tvingas att leva. De är rädda för drakar därför att de är rädda för frihet.?