Jag har nyligen varit i en debatt på ett annat ställe, en debatt som handlade om anarkism. Det finns de som hävdar att de är anarkister, dvs de erkänner ingen överhet och anser sig själva ha rätt till total frihet.
Det låter så fint i teorin, jag kan rentav hålla med om det. MEN någonstans där anar man också den totala egoismen. Det är också väldigt lätt att förklara sig stark och oberoende - så länge man verkligen är stark och oberoende. Men det finns så många som inte är det, och förr eller senare blir man sådan själv, om inte annat när man blir gammal. Alla är inte starka och friska och 20 år.
Fri från ansvar blir man aldrig! Dels måste man, som Fredric säger, försörja sig själv. Dels har man skyldigheter mot alla de som är svagare än en själv, inte minst de egna barnen. Jag har två små barn, och de struntar totalt i MIN frihet (mitt sömnbehov, min hunger, mina intressen, mitt behov av att gå på toaletten, duscha, ta igen mig). Jag älskar dem förstås. Jag vet att de inte gör så här för att de är elaka, utan för att de inte har något val. Men jag tycker faktiskt att jag är mindre fri idag än jag var när jag var yngre.
Fast ... "freedom's just another word for nothing left to lose" ...
En anledning till att jag älskar att skriva (fantasy) är ju känslan av att verkligen få vara Gud ett slag. I den värld jag skapar, bestämmer jag. Jaaag! Det är väldigt trevligt, det är annat än jobbet det. Synd bara att man inte får skriva så mycket som man vill. Men man får helt enkelt stjäla sig tid där det går.
Ytterligare klargörande: Ateist har inget med jordiska makter att göra, utan enbart med de "gudomliga". Förnekar man även jordiska makthavare så är man som sagt anarkist och inte ateist.