Jag gillar inte prologer och tycker också att de i allmänhet mest förvirrar.
Förordet till SoR är extremt tråkigt (tills man har läst resten av boken) FÖRUTOM berättelsen ur "Bilbo", om hur ringen blev funnen.
Den känns rentav nödvändig.
En prolog ska tjäna som aptitretare och försätta läsaren i "stämning", ungefär som ouverturen till en opera ... eller också berätta en "förhistoria" som på något vis är avgränsad från huvudhistorien. På så vis är prologen till del 1 av WoT utan anmärkning. Å andra sidan fattade jag nästan ingenting när jag läste den första gången och tyckte att det var rätt dåligt. (Berättelsen fick egentligen inte fart förrän Mat trädde in i bilden. Anser jag. Se där vad lite som behövs.)
Däremot tycker jag att det är lite onödigt att varje del av WoT får en egen prolog (eller gäller det inte alla böcker i serien). Ingen lär väl ändå hoppa in mitt i serien utan man är väl försatt i stämning så att det räcker och blir över när man har nått del 4 ...? Eller?
Fast nu kastar jag verkligen heta strykjärn i en igloo. *Hrmpf.* Tänker inte börja skryta med prologen i min hittills utgivna roman heller. Dess största förtjänst är att den är kort. Det ska prologer vara i mitt tycke.