Baaaalor! I herrans namn - spoilervarning!
Å andra sidan undrar jag ju om denna tråd läses av folk som inte har läst boken, så att säga. Jo, kanske det. "Funderarpåomjagskaläsabokenmenvillsevadandratyckerförst" ...
Nåväl, det är dags att utreda. Nu ska jag kommentera och det rejält.
Ytterligare spoilervarning för resten här. (Men vill man hellre läsa det här än boken själv så varsågod - det är ingen kemiläxa som ska klaras av på lättast möjliga vis.)
Boken är konstruerad så här: Första meningen handlar om Jarga, en slags programförklaring. Detta är hans öde i boken, detta är det sätt som han kommer att leva på.
Bokens sista mening handlar på samma sätt om Erlo.
Temat i boken är svartsjuka, det har jag sagt flera gånger innan. Svartsjuka är kärlek parad med rädsla, och det leder till något ont. Något gott som vänds till något ont, således. Och på så vis blir också huvudfigurernas goda intentioner förvrängda till något ont när de drabbas av svartsjukan. Alla råkar ut för det, på ett eller ett annat sätt. Vad boken försöker berätta om är olika former av ondska, och den visar sig på olika vis i personer som Jarga, Erlo och Brantalas. Den är inte frivilligt, knappt ens medveten, och den finns hos oss alla om vi inte ser upp. Trots att de allra flesta av oss anser oss vara "goda". Till och med magin, den som är synlig i boken, kan tolkas som en slags symbol för denna ondska. Den faller en ryggen ...
På det "större" planet finns det politiska konflikter som på något vis speglar dessa individer. (Det är också direkt ihopkopplat tack vare Erlos pusslande och planerande.) Vad händer om denna omedvetna ondska drabbar en stor mängd människor på en gång? Man tror sig göra rätt, eftersom man gör som alla andra, men i samma stund man blint följer en ledare utan att själv tänka så ... Så budskapet i denna bok är att det är viktigt med kritiskt och aktivt tänkande, både när det gäller andras och ens egna handlingar. Jag blir arg och bekymrad när jag ser vissa totalitära rörelser få fotfäste, sådana som i allmänhet bygger på att man ska marschera i takt med tusen andra och skråla slagord. Jag kunde ha gjort det lätt för mig och direkt angripit vissa politiska/religiösa/whatever rörelser men jag valde att angripa själva kännetecknet för dem istället, samt att göra det i fantasyform. Varför? För att sagor är både roligare och effektivare än klarspråk. Tro det eller ej.
För övrigt gillar jag fantasy, därför skriver jag fantasy. Samtidigt retar jag mig på att alla hjältar i fantasyhistorier har det väldigt lätt - de vet precis vad som är rätt och fel, vem som är ond eller god. Jag ville se om man kunde skriva en klassisk fantasyhistoria enligt en känd intrig, men med mer ofullkomliga och komplexa människor i huvudrollerna. Frågan var bara om intrigen skulle fortsätta att fungera. Jag släppte dessa personer lösa och lät deras inbördes motsättningar bygga upp det hela. Profetior - nja. Jag är i grunden emot sådan fatalism. Men visst, lite vinkar om framtiden måste man väl ge ... :-)
Jag kan nu i efterhand inte påstå att jag var så tydlig eller duktig som jag ville trots allt jobb jag lade ner. Men det är ju min första roman också och jag är hemskt stolt och smickrad över era omdömen.
Pejgan - du kan höja betyget för jag skriver en fortsättning nu. ;-) Det finns konflikter kvar att lösa. Det finns de som vill hämnas ett och annat. Det finns vissa relationer som är minst sagt svajiga. Vissa känslor som är svåra att tas med.
Helt enkelt för frestande för att lämna därhän! Men om boken blir utgiven, det vet jag inte. Än så länge roar jag mig själv och så får vi se om det blir "nåt".
Puhu, nu har jag talat ut. Någon som vill veta något mer? Skriv ett mail till mig om ni inte vill ta det här på forumet.