Jaha så fick man då äntligen läst hela Pakse serien.
Sagan Om Paksenarion
----------
Fåraherdens Dotter
Delade Lojaliteter
Trohetseden
Allmänt tyckte jag det var en trevlig berättelse/serie som jag
kan rekommendera. Jag tyckte första boken var bäst och
sen blev det något sämre i bok två och något mer sämre
i bok tre (men alla är ok att läsa).
För er (få) som inte vet något om serien så handlar det om
en dotter till en fåraherde som rymmer hemmifrån och blir
legossoldat och sedermera siktar på att bli Paladin.
Eftersom jag gillade serien i stort tänker jag ta upp ett par
saker som irriterade mig lite (men inte speciellt mycket):
Pakse rodnar. Ofta. Det blir lite tjatigt efter ett tag.
Speciellt i bok två när hon är ärrad veteran och en handelsman
säger något förtretande till henne. Man tycker att vid det laget
är hon ingen ung förrymd jänta som inte kan ge svar på tal.
Pakse är alltid där det händer något. Nu handlar ju boken om
henne men för den sakens skull behöver inte huvudpersonen
stänigt vara i aktiviteternas centrum.
Men som sagt trots denna lilla kritik så är böckerna bra och
läsvärda!
Annat:
Rahvin retade sig på hennes räckvidd, men det måste jag säga,
att är man lång så har man ju längre räckvidd, inget konstigt med
det.
En del har haft åsikter om tortyrscenen i bok tre men jag tyckte
väl att författaren hade en avsikt med det...Den var ju inte helt
detaljerad heller.
Japp, så var det med det.
//Nibbe