Egentligen har jag väl ingen talan när det gäller trilogin ?Sagan om Paksenarrion? eftersom jag bara har läst första delen, Fåraherdens Dotter. Men många verkar tycka att den är bäst av de tre så jag inbillar mig att jag kan ha en åsikt ändå.
Jag håller med dig, Nibelung, om det du nämner som du retar dig på och jag skulle kunna lägga till en del på den listan.
Men kan någon verkligen peka på något som är sådär jättebra i boken? Jag tycker att så fort diskussioner om Paksenarrion kommer upp här på forumet så får just de många irritationsmomenten störst utrymme. Även de som tycker att trilogin är väldigt bra lyfter bara fram det som är störande.
Så jag undrar vad som är så bra med Paksenarrion för jag har nämligen själv väldigt svårt att se det. För mig är den bara slätstruken. Hela tiden när jag läste första boken frågade jag mig: När ska det hända något som är riktigt intressant? När kommer den där striden som känns angelägen? När får man läsa de där meningarna som får en att identifiera sig med någon av karaktärerna? Och framförallt, när kommer man att förstå varför boken har blivit så omtyckt och känd och hur den har kunnat säljas i så många exemplar som den faktiskt har?