--- En fortsättning har tydligen varit eftertraktad. Här får ni också veta lite vad som kan ha hänt för flera år sedan (förra äventyret) ---
Det var rätt sent på året och träden hade redan börjat fälla sina gyllene löv. Det var också rätt sent på dagen, skymningen skulle snart sänka sig över den lilla byn tillsammans med all den ondska som lurade där ute. Men detta kände inte gamle Krober till, hade han vetat vad som verkligen fanns där ute hade han inte spatserat runt sina ägor och betraktat dem så gillande. Allt var färdigt inför den kommande vintern så det var inte mycket jobb som återstod. Han och hans folk hade verkligen jobbat flitigt under hösten.
En extra kylig vind blåste plötsligt upp och fick honom att huttra. Kylan fick honom att känna sig illa till mods och han skulle just vända sig om och gå tillbaks till stugans värme då han kände en stadig hand på sin vänstra axel.
?Ursäkta mig? sade personen som han fick syn på när han väl återhämtat sig och vänt sig om ?jag menade inte att skrämmas? försäkrade mannen.
Krober kunde fortfarande inte få fram ett ord, så rädd var han. Till slut tog han mod till sig och öppnade munnen för att tala, men främlingen avbröt honom.
?Kan du säga vilken väg jag ska ta för att komma till palatset??
?Palats? Här finns inget palats??
?Åh, ursäkta? sade främlingen och strök förläget den biten av sitt långa skägg som hängde ut under den stora hatten som var neddragen halvt för ögonen ?slottet menade jag ju förstås!?
?Slottet?!? utbrast bonden ?det finns inget slott inom flera dagsmarscher!?
?Herrgården då?? undrade främlingen nervöst ?Edvinssons residens??
?Ah, nu förstår jag? sade bonden ?ni är verkligen inte härifrån, va??
?Nej, det kan man lugnt säga? sade mannen tungt.
?Ingen kallar dem egentligen Edvinssons häromkring för den delen?? sade bonden ?hur som helst så är de inte långt dit. Följ bara den här vägen ned till??
Efter det underliga mötet skyndade sig mannen vidare åt det håll bonden sagt. Han brydde sig inte ens om att tacka för hjälpen, men det var ju ont om tid. Bonden hade då rätt i ett avseendet att det inte var långt till platsen han nämnt. Däremot syntes inte något form av vettig bostad till. Det enda han kunde se som ens visade tecken på civilisation var dörren som fanns mitt i en massa annat. Det var nog bäst att knacka på och fråga efter vägen på nytt. Om det nu kunde tänkas bo någon på en sådan plats.
De gamla böckerna låg uppslagna lite hur som helst framför Ralf som gjorde sitt bästa för att förstå sambandet mellan dem. Det rörde sig om historieböcker från hans farfars tid, böcker som hans nu bortgångne fader tagit med sig hem efter sin långa oförklarliga resa. Fadern hade helt enkelt fått för sig att söka äventyr under sin ungdom, sedan hade han bara gett sig av för att några år senare komma hem med en gravid kvinna i sällskap. När Ralf sedan föddes dog modern och han hade fått klara sig själv med fadern tills även denne var borta. Visst var det tufft att leva utan föräldrar sedan en ålder av femton, men alla hade varit snälla mot honom här i byn. Dessutom kändes det skönt att han i alla fall visste vilka hans föräldrar var, vilket inte var en självklar sak genom hans familjehistoria. Vem hans farfars far var kände ingen till, men Ralf själv hade en del aningar. Synd bara att det var så ont om anteckningar kvar efter det att Landalf omkom i kriget mot Gurkh-Bell. Förutom farfarsfadern så var dessutom farmodern okänd, inte för att Ralf förstod hur man kunde ha svårt att identifiera den saken, men hans farfar hade visst varit lika kvinnotokig som Ralfs far sades ha varit under sina äventyrsdagar. Det verkade nästan som om det draget var ärftligt?
Plötsligt knackade det på dörren och han skyndade sig för att öppna. Släktforskning var inte så intressant som han hade hoppats i alla fall.
To be continued...