Även fast Kolgin gång på gång uppmanade Ralf att fly så var det något som höll den unge pojken fast. Ralf, vars panna nu var fylld med svett, stod paralyserad av skräck i stugans bortersta hörn. Demonen fyllde den lilla stugan med sin vämjeliga stank och värmen som dess kropp utstrålade gjorde att luften omkring den kändes som om den stod i brand.
- Pojk, vad är det för fel på dig? skrek Kolgin desperat. Om du inte gör något så är vi båda förlorade! För guds skull, gör något!!!
Orden slog mot Ralf likt vågor mot en klipphäll och slet honom upp ur den trans han befann sig i. En glöd tände sig i Ralfs ögon och hans ögon brann av en hämnd så uråldrig som universum själv. Sekunderna senare dök ett litet leende upp på Kolgins läppar. Tyst som vinden viskade han:
- Tiden är inne, kraften har än en gång vaknat...
Demonen, som nu befann sig endast ett par fot från Ralf, blev lika skrämd av glöden i pojkens ögon som Kolgin blev förtjust. Han avbröt tvärt sin attack och försökte fly mot dörren. Trots sin enorma storlek var han anmärkningsvärt snabb, dock inte tillräckligt. Likt ett trängt djur, vars enda chans till överlevnad är attack, störtade Ralf efter demonen, grepp tag om dess nacke och vred om demonens vårtiga nacke lika enkelt och instinktivt som om han gjort det ett flertal gånger tidigare.
Monstret föll dött till golvet och sekunderna senare gjorde även Ralf det. Kolgin, som förfarade att båda var döda, rusade fram till Ralf och försökte skaka liv i den unga pojkens kropp...
To be continued...